I Grekland förutsätts nyval omedelbart äga rum, eftersom fel resultat uppnåddes i det senaste demokratiskt anordnade Parlamentsvalet, enligt vad svenska media meddelat under de senaste dagarna. Det grekiska folket, bosatta i det som en gång var demokratins vagga, skulle inte vara mogna att avgöra sin egen framtid, och ingen ny regering kan bildas, enligt vad svenska media förespeglar.
Dagens Nyheter – fortfarande vårt lands största dagstidning – skriver på första sidan av sin pappersbilaga idag att den smällfete – eller (med ett bättre uttryck) tydligt överviktige – grekiske Finansministern Evangelos Venizelos, tillika närapå allsmäktig ledare i Pasok, det grekiska socialistparti som så länge styrt landet, och vars politik faktiskt bär en mycket stor del av ansvaret för den statsbankrutt som uppstått – förutsätts ha sagt följande ”kloka” ord:
”Det grekiska folket sade att de inte vill ha val utan en koalitionsregering, de vill ha Grekland i Euron”
Man kan förstås diskutera om DNs översättning är korrekt, och i vilket sammanhang den Grekiske Finansministern nu verkligen yttrade exakt dessa ord, ifall han nu ens sade dem, och på vilket sätt.
Ännu en ”förtwittrad” minister (Bild: Associated Press)
Att påstå eller förespegla, att ”folket vill ha koalitonsregering” och sedan utesluta flera mindre partier ur koalitionen, och själv blockera hela valresultatet, med påföljd att det får hänskjutas till domstol, verkar inte vara en klok politik alls. Snarare verkar det som rent folkförakt, liksom att tydligt underkänna det faktum, att en mycket stor andel av den grekiska befolkningen inte vill ha någon Euro-valuta överhuvudtaget. Det tyder på ett mycket stort sammanbrott i de demokratiska processerna, att först påstå att man skall ingå i en koalition, och sedan blockera alla regeringsförhandlingar överhuvudtaget; möjligen som en form av politisk manipulation, oavsett om nu just Pasok är ansvarigt för det senaste sammanbrottet i Grekisk politik.
Också här hemma i Sverige fortsätter de politiska manipulationerna ungefär som vanligt.
Enligt svenska media – bland annat tidningen ”Metro” skall en ”twitterstorm” ha förutsatts uppkommit därför att Hedningen Fredrik Reinfeldt (faktum är som jag med stöd av Svenska Dagbladet avslöjade förra året, att Sverige faktiskt har en hednisk Statsminister, om än icke en Hednisk Statschef) råkat säga till TT – Tidningarnas Telegrambyrå att:
Statsministern i vårt eget land har bara observerat rena fakta och ett statistiskt faktum när han säger att arbetslösheten bland etniska svenskar – över 82 % av landets invånarantal – faktiskt är mycket, mycket lägre än hos vissa grupper av invandrare, till exempel. Därmed antydde han inte på något sätt vad detta beror på, om det ens är något problem, eller om man nu skall göra något åt problemet och i så fall vad, och återigen gäller alltså, att man inte kan fästa sig för mycket vid citat, helt lösryckta ur sitt inbördes sammanhang, oavsett om de så förekommer hos en Statsminister, en Finansminister eller till och med en Statschef.
Men fakta är fakta, och fakta kan ej manipuleras. Fredrik Reinfeldt gick ur Statskyrkan redan vid 18 års ålder, och är därför – objektivt sett – Hedning – vilket torde göra honom ganska unik bland Europeiska Statsministrar. Och kanske är det ett tungt vägande skäl till att fortsätta stödja just honom – eller också hör argumentet – liksom de sedvanliga manipulationerna i media – inte alls hemma i samma viktklass.
Eller vad tror ni ? Är det bättre med en något smalare Finansminister, alltså en sådan som har ring i örat och dessutom hästsvans ?
Skulle jag själv räknas som ”Etnisk grek” ifall jag flyttar till Grekland, och efter låt oss säga tre år får Grekiskt medborgarskap ?? Kan man ens resonera på det sättet ??
Grekiska kvinnor tänder den Olympiska Elden vid en HEDNISK CEREMONI i Olympia, genomförd för några dagar sedan (bild Associated Press)
Eller – ifall ni har svårt att förstå fakta och sammanhang, likt tidningen Metros journalister: Antag att jag flyttar till Finland, Sveriges östra grannland och efter ett visst antal år som Finlandssvensk (men inte Sverigefinländare) blir Finsk Medborgare, alltså Finländare, och får detta instämplat i mitt Finländska pass ?? Är jag då ”Etnisk Finne” eller har något med Finnar att göra i etniska sammanhang eller termer räknat ??? Ja eller Nej !
Etnicitet behöver inte ha något med exempelvis religiositet att göra, eller ens politik, för den delen. Tänk er en ung begåvad svensk skådespelerska. Tänk er att hon ser ut såhär:
(Bild: Christopher B, CJB Artists)
Som ni ser, liknar hon faktiskt ett slags Hednisk Gudinna, en roll hon dessutom kreerat i flera sammanhang, och på än flera bilder. Men betyder detta, att hon själv är Hedning, likt Fredrik Reinfeldt, som fortfarande är Sveriges Statsminister, men inte Sveriges Statschef ? Sanningen, eller fakta i saken (enligt vad hon själv faktiskt skrivit) lär vara att hon bland annat tror på andar, ingivelser och spöken – i likhet med vad statistiskt säkerställda akademiska undersökningar visat att de flesta, det vill säga den absoluta majoriteten av Sveriges unga kvinnor mellan 18 och 35 år faktiskt gör, så sent som förra året. Hon är alltså ett slags hedning hon också, fast kanhända inte på samma sätt som Statsministern, det är ju givet, och om hennes uppsyn ibland är gudinnelikt tankfull, beror det på hennes intellekt och urskiljningsförmåga – två mycket viktiga egenskaper, inte minst i dagens Värld.
Underskatta aldrig gudinnans röst. Försumma aldrig att lyssna till Skade, vinterns gudinna, eller för den delen Freja och de övriga gudarna och gudinnorna. Kvinnan på bilden är faktiskt etnisk svensk, och har helt enkelt bytt hårfärg, genom att färga sitt hår. Man kan göra så ifall man är skådespelerska nämligen, och unna sig ett eller annat klädbyte, liksom de grekiska damerna på bilden ovan, men viktigast av allt är kanske saker som urskiljning, språk, stil och smak. Liksom fakta. Det är allt. Själv sysslar jag inte så mycket med just politik, men någon gång ibland med estetik. Resten får ni själva räkna ut – ifall ni inte fastnat i någon ”forn sed” utan är mogna nog att bruka ert intellekt och urskiljningsförmåga.
Efter de sista fyra inläggen är det kanske dags att återvända till nutiden. Jag märker, tack vare den här sajtens statistikfunktioner, att denna blogg läses av över 259 läsare per dag, sett per årets första fem månader. Antalet läsare de senaste fyra månaderna har varit långt över trehundra om dygnet, sett emot ungefär 250 förra året och cirka femtio under 2010, och denna utveckling visar inga som helst tecken till att mattas, trots att jag bara skriver en personligt hållen hednisk blogg, om tämligen obskyra ämnen och saker, som inte torde intressera människor i allmänhet.
Idag tänker jag av någon anledning mest på ett citat av Brion Gysin, den gamle beatnik-poeten:
”I come to free the words. The words are free to come. The free, come to the words”
Sedan 25 februari har denna blogg haft inte mindre än 19 100 besök, oräknat sökmaskiner, automatiska indexeringstjänster och liknande. Naturligtvis gäller att om en blogg besökts 19 100 gånger av läsare från Världens alla hörn så är det inte samma sak som att läsarna verkligen förstått vad de nu kan ha läst eller sett på bloggsidan, och det finns naturligtvis inte heller några garantier för hur mycket varje individ fått ut av det hela.
Tack vare automatiska översättningsmaskiner, typ ”Google Translate” kan man nu göra sig en enkel bild av innehållet även om man i så fall kanske missar en hel del kulturella referenser, idiomatiska uttryck, slang eller begrepp, som icke-svenskar och icke-svenskspråkiga läsare kanske inte har någon aning om.
Föga förvånande är att min blogg inte blir läst i Kina, Nordkorea eller Albanien, och i Tredje Världens länder borde folk ha fullt upp med annat, som att skaffa sig vatten eller mat för dagen, för att inte tala om tak över huvudet, och så. Krig råder i en hel del av Världens länder, men i väpnade konfliktområden typ Syrien eller Afghanistan, blir min stackars blogg faktiskt inte läst alls, vad det nu kan bero på.
Jag har förstås inte väntat mig det heller.
I Saudi-arabien (en av världens hårdaste religiösa diktaturer) läser man mig, och det rör sig inte om bara enstaka besök. Av skäl jag inte förstår har jag också läsare i Gabon och Nigeria; och i Sydafrika förekommer min blogg ganska högfrekvent, liksom i Sydamerika, har jag fått veta. Vad för intresse läsare i Brasilien nu kan ha av Asatro, (i motsats till sk ”Forn Sed” – ett mycket luddigt och oklart begrepp som egentligen är fullkomligt missvisande ) kanske man kan diskutera. I Indien, USA och inte minst Ukraina och Ryssland läser man mig rätt ofta, medan man i Vitryssland bara hunnit med tre stycken enstaka besök, kanhända på order av säkerhetstjänsten, som ju lär vara mycket aktiv där.
Hur uppstod egentligen de ”Hedniska Tankarna” ?
Vem var först med att ha dem, på just vår planet ?
Hur föddes moderna begrepp som ”Fritänkeri”, ”Fritänkare” och Yttrandefrihet, samt det här vi kallar traditionell Europeisk Humanism ?
Nästan varenda en av de 19 000 läsarna som passerat förbi vet förmodligen att Yttrandefrihet var en Hednisk idé från början, som inte har ett enda förbannat dugg med de Abrahamitiska religionerna, Monoteismen eller Kristendomen och Islam att göra. Liberae sunt (…) nostrae cogitationes, lär ingen mindre än Cicero ha sagt och inte bara de antika civilisationerna hade samma tanke – det har jag redan redovisat, apropos det här med Thorgeirr Ljosvetningargode (se inlägget ”Thorgeirrs dröm”). Vår egen Nordiska civilisation och kultur omfattade också yttrandefriheten, som en gång för alla fastställd moralisk-etisk princip.
”Die Gedanken sind frei” hette sången, och den har blivit spelad en hel del sedan dess, i massor av olika versioner. En del texter, lär faktiskt härstamma från 1780. På universitet i Tyskland använder man den som ett slags hymn, och under andra världskriget sjöngs den av den hemliga proteströrelsen ”Den vita rosen” bland annat. Inte bara entusiastiska ungdomar och blyga gymnasister har gnolat på den. Nyligen (2010) skall det ha hänt, att diverse kontrarevolutionära element i Kina av alla länder sjungit den till stöd för fredspristagareen Liu Xiaobo av alla personer. Pete Seeger och en rad amerikaner under det nu så fjärran 1960-talet försökte också göra simultan-tolkade versioner på både tyska och engelska som numera lyfts bort från Youtube på grund av påstått copyright-intrång – också det ett tidens tecken.
Hursomhelst presenterar jag nu min egen version – mig veterligt den första version någonsin som överhuvudtaget skrivits på just min nations språk. En sång för dagen, alltså !
Jämför själv med originalet, och resonera om vilken översättning eller version, som är bäst.
1. Die Gedanken sind frei ”Min tanke den är fri
wer kann sie erraten? den kan man ej döda
Sie fliehen vorbei Trots fåfängt försök
wie nächtliche Schatten. i ”forn sed” eller möda
Kein Mensch kann sie wissen, den kan inte brännas
kein Jäger erschießen av fiender kännas
mit Pulver und Blei: och så lär det förbli
Die Gedanken sind frei! – för se tanken är fri !
2. Ich denke, was ich will Jag tänker som jag vill
Jag närmar mig avslutningen på mitt nuvarande tema, men innan jag avslutar det helt, är det kanske dags att ta farväl av Riksriddaren Götz von Berlichingen (1480 – 1563) med att ta hans eget liv i närmare skärskådande. Jag har berört honom i tre inlägg nu, hursomhelst. Den tid Götz föddes i var ganska olik vår. Medeltiden övergick via Renässansen in i den Nya Tiden, som den kallats. För Tyskland och Mellaneuropa var det en inbördeskrigens, revolutionernas och bondeupprorens tid, och att Götz von Berlichingen blev hjälteförklarad, och en gång för alla inskriven i historieböckerna med att vara den som sa ”Du kannst mir im Arsch lecken!” åt den heliga tyskromerska kejsaren, var kanske symptomatiskt. Goethe, som gjorde Götz till sin store hjälte, såg i alla fall i honom början på individualismens och den västerländska humanismens seger, och slutet på både feodalism och kristendom. Och kanske har Goethe rätt. Kanske går det att dra en hel del lärdomar ur det von berlichingska livet och levernet, trots allt. ”Götz” betyder förresten ”hednisk avgud” på tyska, vilket kan vara värt för alla hedningar därute att minnas.
Götz föddes på Götzenburg, eller det lilla slottet Jagdshausen, som ännu står kvar nere i Tyskland, strax nära den måleriska staden Heilbronn, med sina hälsobrunnar strax nära det hedniska Odenwald, en plats som skulle vara av fortsatt betydelse i Götz von Berlichingens liv. Slottet är förresten fortfarande i familjen Berlichingens ägo. 12 år gammal sändes han till klosterskolan i Niedernhall, en småstad ungefär 2 mil bort för att lära goda seder och studera till präst, men se det blev det inget av med ! Ett lokalt ”Götzenhaus” i korsvirke nere i Niedernhall lär ännu utvisa var Götz gjorde sina första lärdomar, men det är en krog och ett värdshus, och ingen skola. Efter två års nödtorftig skolgång sadlade Götz om till väpnare istället, eftersom han ville lära krigets hantverk, och på den vägen var det. Å andra sidan blev Götz långt senare i livet ansedd som en lärd man, ett rykte som han tillägnade sig genom flitig bokläsning under fängelsevistelser, något man kunde råka ut för som tysk adelsman på den tiden. Med tiden fick han faktiskt ett rykte som en av tidens ledande humanister och intellektuella, vid sidan av ämbetsbröder som Ulrich von Hüttenoch andra. Han följde först sin farbror, Kondrad från Berlichingen, i fält, men efter tre år kolade farbrodern av och dog, i den ännu vackrare staden Lindau nere vid Bodensjön.
Familjen von Berlichingens vapensköld och den tyska Riksörnen i portvalvet till Burg jagdshausen
I det begynnande femtonhundratalets Mellaneuropa gällde fortfarande den urgamla Germanska rätten, vilket bland annat betydde att Fejder och Fejdebrevvar helt legala företeelser. ”Fejdebrev” var helt enkelt legala dokument, som reglerade det vi nuförtiden kallar dueller, blodshämnd eller vendetta, vilket på den tiden var en helt vardaglig företeelse, och tillåtet enligt lagen. Visserligen försökte Maximilian den förste, samme gode kejsare som gav Tyskland de berömda Renhetslagarna, eller Reinheitsgebot (som gäller öl och inte människor) att införa en ”evig landsfred” på en Riksdag i Worms 1495, där både Götz och hans farbror Kondrad var med, men det blev inget av med den saken. Fejder och dueller fortsatte i alla fall, och långt in på 1600-talet skulle formella fejdebrev upprättas, både mellan enskilda individer och skrån, gillen, företag eller hela städer.
Hade en fejd väl förklarats, och förkunnats enligt alla konstens regler eller hunnit registreras hos myndigheterna, ja då spelade det ingen roll vad som hände sedan. Det var fullt legalt att skaffa sig rättvisa enligt ”Faustrecht” eller den berömda nävrätten, som fenomenet kallades i Sverige. Det var också tillåtet att konfiskera gods, pengar och tillhörigheter från ens personliga fiender, så fort man låg i ”fejd” med dem, och att förklara städer eller borgar i fejd, kunde därför bli en inkomstbringande verksamhet – för den som kunde eller vågade, det vill säga ! Götz von Berlichingen lär själv högst personligen ha utkämpat närmare 38 kända fejder eller dueller, bland annat mot den mäktiga staden Nürnberg, den Schwabiska ligan (som bestod av nära femtiotalet städer och flera kända furstehus) liksom tyskromerske kejsaren, påven och några till – helt utan hämningar, helt utan kompromisser ! Likt Cyrano de Bergerac på 1600-talet levde han helt och hållet efter principen ”Det är dålig karl som inte har några fiender !” och tyckte att frånvaro av fejder, eller med andra ord en fredlig tillvaro, var något högst onaturligt, eller något man kunde ägna sig åt möjligen som semester eller tillfällig avkoppling, men krig, fejder och dueller ansåg han inte bara vara ett slags tillvarons krydda – det blev vad han försörjde sig på, och vad han hade för yrke. De flesta människor i Götz samtid tyckte helt annorlunda, men bland annat i Schweiz, där de första legoknektarna uppstod, var han snarare ökänd än okänd och senare blev de tyska landsknektarna Götzs ämbetsbröder. Inte för inte sammanföll hans levnad med landsknektarnas stora tid, och han var också personligen bekant med Georg von Frundsberg och flera av deras största anförare.
Staden Jagdshausens nutida vapensköld, med Götz järnhand och Berlichingarnas hjul som symboler
Schweizarna, som inledde sin frihetskamp emot Habsburg och det tyska kejsarriket redan på 1300-talet, hade vid det här laget rykte om sig att vara Europas bästa soldater, en berömmelse som om hundra år till skulle övergå till svenskarna. Frans G Bengtsson, vars essä ”Schweizare och Landsknektar” fortfarande förtjänar att läsas, ger något av grunddragen i den krigarkultur som snabbt växte fram under 14- och 1500-talen, och som också Götz var en del av. Hemma i Sverige försökte Karl IX senare införa duellförbud, ett svenskt påhitt som skulle upprepas också under Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XI, och som fortlevt ända tills våra dagar, men regelrätta Fejdebrev, med personliga utmaningar på duell och allt, utfärdades i alla fall både av de första två kungar jag nämnde – Johan III utmanade faktiskt Ivan den Förskräcklige på duell, trots att han inte ville låta den svenska adeln duellera – ursäkten var att det svenska riket hade så lite av adelsmän eller män i ledande ställning ändå, så att dueller skulle hota att minska deras antal i nog så betänklig grad, och därför tyckte kungen det var bäst, att helt förbjuda det bruket, såsom varande en hednisk sedvänja.
Nere i Europa, däremot, struntade Götz och hans gelikar helt och hållet i allt vad duellförbud och de flesta lagar hette. Redan Schweizarna hade anfallit med eftertryck, eller nachdrück, som det hette, och eftertryck betydde på den tiden helt enkelt att man gick sin fiende när, i sex eller sju man djupa led, med pikar och hillebarder, och de tre bakersta leden, vars pikar inte nådde fram, hade helt enkelt till uppgift att skjuta de andra fyra ledens ”doppeltsöldner” och anförare framför sig. Främst stod nämligen erfarna män, som betalades med dubbel lön, och som hade råd med benskenor och harnesk.
”So ist der Brauch !”
Landsknektarnas inflytande visade sig inte bara i modet, samtidshistorien eller ute i Mellaneuropas samhällsliv, utan också i konsten. Rovriddaren, den hänsynslöse yrkesduellanten, som flackade från stad till stad, från krigsskådeplats till krigsskådeplats, blev en livsstil, ungefär som dagens ”FN-jon” och ”missionsboskap” för evigt utkastad ur det svenska samhället, vartannat år på krigsfot och vartannat år hemma. Albrecht Dürer, förresten, gjorde år 1513 det vackra kopparsticket Riddaren, Döden och Djävulen, eller på tyska ”Ritter, Todt und Teuffel” – ett symboliskt konstverk, som har många tolkningar. Själv inköpte jag för nu snart 15 år sen en kopia, på Deutsches Museum i Nürnberg av alla platser, och det kopparsticket i originalstorlek hänger ännu i en brunbetsad träram på väggen till mitt arbetsrum, där jag sitter och skriver detta.
Under 30-åriga kriget ca 110 år senare blev Dürers bild nästan till ett ordspråk, och ”Ritter, Todt und Teuffel” omtolkades till att gälla Gustav II Adolf (riddaren, ”Lejonet från Norden”) samt två av hans generaler, Åke Henriksson Tott(vars namn tyskarna uppfattade som ”Der Todt” eller döden, eftersom Totts Dragoner – de senare Skånska Dragonerna hade den fula ovanan att aldrig någonsin ta några fångar, liksom de finska dragonregementena och skottarna i svensk tjänst – fick de några fångar, avrättade de hellre dem direkt, istället för att på kontinentalt sätt begära någon lösensumma) och Maximililian Teuffel – tysk friherre i svensk tjänst – gjorde sig känd som en av de viktigaste svenska befälhavarna under krigets inledningsskede. Men, för all del, det kunde ju gamle Götz von Berlichingen inte veta.
17 år gammal drog Götz ut i världen på sitt första större fälttåg. Det skulle inte bli hans sista, precis. Han följde med Markgreven av Brandenburg (som vid den här tiden ägde också Ansbach och Bayreuth i Bayern) och en viss Veit von Lentersheim. Han slogs i Lothringen, Burgund och Brabant emot Fransmännen, som vid det här laget var rika, och ofta anlitade Schweiziska legoknektar, vars lojalitet emot den franska kronan dock bäst kunde sammanfattas i det gamla ordspråket ”Inga Pengar – Inga Schweizare !” Med några tröttande uppehållsperioder tillgodo vid olika hov – vakttjänst och passivitet i diverse slottstrappor var inget Götz gillade – var han med om det Schweiziska kriget 1499, en av de sista försöken på länge av Habsburgarna att betvinga de stolta och omedgörliga, frihetsälskande bergsborna. Schweizarna och de tyska landsknektarna hade nu blivit varandras största fiender och medtävlare, men trots detta lär de ha haft ett slags ”gentleman’s agreement” som innebar att de ytterst sällan slog mot varandra, eller annars förstörde marknaden för varann, och detta sakernas tillstånd skulle vara ända till Georg von Frundsbergs intåg i Italien, och det berömda slaget vid Pavia 1525.
Schweizerkriget, eller Schawbiska kriget, som det också kallas, gick inte alls bra för Habsburgarna, som med oförrättat ärende måste dra sig tillbaka från Schweizarna och deras ”Gewanthaufen” eller tunga pikformationer, som inget kavalleri i världen kunde bryta upp. Götz och hans bror Philip hade nu blivit utsedda till Riksriddare, och skulle som sådana helst skydda lagen i riket, alla köpmän – till exempel de mäktiga Fuggers i Nürnberg – och alla fria städer och medborgare också, men trots dessa fina äretitlar, måste man ju äta och dricka, ty äretitlar mättar ingen. Sagt och gjort. De två bröderna slog sig ihop med Hans Talacker von Massenbach, en ökänd bråkmakare och sälle, som lärde dem rövandets, vägöverfallets och brandskattningens ädla hantverk – något Götz senare skulle utelämna ur sin egenhändigt skrivna självbiografi. Det var nu Götz kom i fejd med Schwabiska ligan, och när året 1502 var inne, trodde nog många av hans samtida, att den nu 22-årige von Berlichingen inte skulle leva så värst länge till…
Men, hej vad de bedrog sig…
Samm år (1502) gav sig Götz utan vidare betänkande in i fejden mellan Markgreven av Brandenburg-Ansbach-Bayreuth och den rika staden Nürnberg, vars hatiska fiende han sedan var i många år. Inte många skulle gett sig till att fejda med den absolut rikaste staden i hela landsdelen, när de väl var i fejd med 40-50 städer till, och inte kunde beträda deras territorium utan att gripas, men Götz var alltjämnt lojal emot sina tidigare arbetsgivare – en stor sällsynthet på den här tiden – och struntade i alla fredsinviter. 1504 utbröt den stora Bayerska fejden, eller som den också kallas, Landshutska tronföljdskriget mellan Rheinland-Pfaltz och Bayern, med flera smärre stater – bland annat då Nürnbergarna och de Schwabiska städerna. Inte mindre än två nära släktingar till Götz von Berlichingen ställde som bördiga från Odenwald, där han själv också var född, upp på Pfaltzarnas sida, men Götz ignorerade detta faktum fullständigt. Istället begav han sig med 12 000 infanterister och 2000 ryttare till Landau vid Isar i östra Bayern. Brandenburgarna hade övertag i artilleri, och lär ha ödelagt hela staden med bomber och mörsare – sannolikt första gången en större stad totalförstördes på det viset. Brandenburg-Bayern vann ännu ett slag vid Altdorf, rakt framför Landshut - fiendens huvudfästning – den 14 Juli, men den 23 Juli hade Götz von Berlichingen otur. Han sårades av ett skott från en Falkaune, eller en medeltung fältslanga, en kanon med en kaliber omkring 8 cm. Enligt Götz von Berlichingens egen levnadsbeskrivning träffade skottet bara hans svärdsknapp, som brast i flera delar. Splittren från svärdets hjalt flög emellertid in i hans högerarm, och trasade sönder den fullständigt. Handen slets inte av helt, men hängde fast i några smala senor. Sårad fördes Götz bort, och innan han visste ordet av och kom till sans igen, hade en fältskär från trakten skurit högerhanden av honom.
Ännu en keramiktavla med Götz von Berlichingen – denna gång med två mänskliga händer – från Bayern, och det berömda citatet !
Götz von Berlichingen hade tur som ens överlevde. Han var 24 år gammal, men hans liv hade kunnat sluta där och då, framför Landshut. Under hans tidevarv var det snarare trots närvaron av utbildade läkare, som krigsskadade patienter lyckades överleva, istället för på grund av. Tilly och åtskilliga andra av trettioåriga krigets fältherrar dog senare av kallbrand, och förmodligen var det säkrare att göra precis vad Götz gjorde, och köra bort alla läkare och fältskärer från sjuksängen, och förlita sig på folkmedicin och vanliga soldaters goda råd istället. I åtta månader låg han orörlig, efter den första amputationen.
Jag själv, som skriver dessa rader, har inte bara varit nära att mista höger arm, utan också höger fot, nästan fått höger öga förstört av inträngande splitter mellan ögonhålan och ögongloben, skurit sönder ett finger på vänster hand intill benet, och på köpet fått valda delar av vänster skenben utopererat för att bygga upp högerarmen igen, så jag tror på goda grunder att jag mycket väl kan förstå, vad Götz von Berlichingen gick igenom eller kände. Blodstämning, eller den urgamla konsten att ”stä blod”(som man säger uppåt Norrland till) var något som de gamla landsknektarna och både senare och tidigare skedens krigare och soldater praktiserade. På en sida från det moderna Delsbo, står rakt ut att metoden faktiskt fungerar, och att ”Läkarvetenskapen inte är främmande” för metoden idag, men jag vet inte var man har fått detta ifrån. En modern svensk Hedning, som skrivit mycket om detta område är Jörgen I Eriksson, som redan på 1980-talet skrev en skrift om saken, om jag inte minns fel. Den står ännu på min bokhylla tillsammans med en skrift om blodstämmare bland Samerna. Ingen vet egentligen varför ”Blodstämning” fungerar, och om metoden beror på ren tankekraft, självsuggestion (man skulle kanske vid en större pulsåderblödning få musklerna att spänna sig i chock, eller ta kontroll med viljans hjälp över det autonoma kärlsystemet – de flesta större blodådror i människokroppen har faktiskt portar och ventiler, som kan strypas via muskelfiber) eller om det bara beror på inbillningens makt. Hursomhelst har jag i alla fall kunnat göra ”den lilla stämningen” på mig själv, eller få blod att sluta rinna, medan mer vana och erfarna blodstämmare lär kunna verka också per telefon eller mobil, och som förr i tiden rabblar fram sina ramsor i ”tre heliga namn” (t ex Oden, Tor och Frej) varvid det kan hända, som man påstår i dagens Delsbo, att såret vitnar, krymper ihop och blodet helt slutar rinna, utan att det ens syns någon blodlever. Första gången jag alls kom i kontakt med autentiska blodstämmare här i Sverige (jag skall inte avslöja i vilken landsända) var också under 1980-talet, när en kamrat hade otur att trampa på en fälla, som någon hade gillrat i en skog om natten – fällan bestod av bladet på en morakniv, nedkört i marken, liknande Vietnam-krigets berömda ”punji stick”.
Kamraten blödde ymnigt, eftersom kniven gick rakt genom känga, strumpa och fot, och ut genom ovanlädret på ena sidan, men en lokal instruktör uppenbarade sig, och började ”läsa” över den skadade. Om blodstämning nu fungerar – metoden tycks uppenbarligen göra det ibland – så kan det bero på något så enkelt, att ”läsningen” får patienten att ligga ned och ta det lugnt, varefter skadechock och alltför stor blodförlust undviks, och ifall någon religion eller kultur skulle lyckas med att omhänderta skadade och blödande på det sätt, som man alltid traditionellt har gjort här uppe i Norden sedan Vikingatiden, vore kanske mycket vunnet. Skadeutfallet kunde kanske reduceras.
En rekonstruktion av Götz berömda ”järnhand”
Det kristna Europa på 1500-talet trodde att skadechock från krut, kulor och eldhandvapen skulle bero på, att den sårade förgiftades av själva krutet. Ända tills den franske armékirurgen Ambrose Paré följde med Schweizare och Landsknektar in i 1520-30 talens Italien, och 1545 skrev en bok om hur ”sår från arkebuser” skulle behandlas, trodde de kristna, att man måste bränna sår efter eldhandvapen med glödande järn, eller hälla kokhet olja från fläderbär (som lustigt nog är Frejas växt – hon är ju krigets och kärlekens gudinna) direkt i såret, medel som bara orsakade ännu värre brännsår eller allvarliga infektioner.
Ambrose Paré lär efter ett fältslag vid Milano 1536 ha hittat en kanonservis, bestående av två man, vars pjäs hade flugit i luften och exploderat – sådant var inte ovanligt på den tiden – och skulle just ta hand om de två svårt brännskadade olycksoffren, när en tysk landsknekt kom fram med sin ”Katzenbalger” eller långa huggkniv, och helt sonika och utan vidare ceremonier skar halsen av dem.
- ”Varför gjorde du så, din satans mördare !” utbrast den förargade fältskären.
- ”Kyss mig i arslet!” sa Landsknekten vänligt, på von Berlichingens manér. ”Om jag också vore lika svårt bränd som de där två, hade jag hellre velat att en god kamrat skulle finna mig här och göra mig exakt samma tjänst, än att jag under stort lidande skulle behöva och ligga och ruttna bort istället...”
Ambrose Paré gick därifrån, under tystnad får man förmoda, för inte ens han kände till den korrekta metoden att behandla andra gradens brännskador, som dock antikens fältläkare som Dioskorides och även Vikingarna hade klart för sig. Man tar fin linneväv, luckrar upp den lätt och doppar den i en varm lösning av absolut rent bivax och lika ren linolja, samt förvarar den slätt mellan två skivor av garvat läder, liknande dem i ett bokband. Linoljan håller förbandet fuktigt och smidigt, och bivaxet gör att det inte klibbar fast i såret, eftersom bivax är sterilt och inte har förmågan att växa fast i köttet, som annat förbandsmaterial har. På det här sättet – och genom att byta förband ofta – kunde man hela ganska stora amputationsskador, och förhindra att sår vätskade sig.
Mekanismen inuti en av järnhandens fingrar, som var hämtad från ett gevärslås
Fler bilder på ”robot-handen” och dess invecklade urverksmekanismer
Götz von Berlichingen hade nu blivit upphovsman till den vetenskap, som vi kallar ”cybernetik” eller ”prostetic limb research” och med järnhandens hjälp kunde han både fortsätta att tygla en häst, hålla en lans, greppa ett svärd, skriva, smeka en kvinna och i övrigt göra, vad som nu behövde göras. Inom parantes sagt ska sägas, att det i och för sig inte bara var Götz som visade sig vara gjord av ”det rätta virket” och aldrig förlorade varesig livsmod eller viljestyrka, som svagare individer sannolikt gjort. Jag har tidigare berättat om den svenske översten Harald Stake på 1600-talet, han som var kommendant på Bohus Fästning och kanske var Götz von Berlichingens svenska motsvarighet.
En annan god kandidat till denna titel utgörs av en annan svensk 1600-tals överste, Axel Lillie, som fick leva sina sista 5 år i livet på Löfstad Slott i Östergötland. 28 år gammal var Lillie major vid Västgöta ryttare, och satt i en skans tillhörande ett skotskt värvat regemente (the MacKays) framför staden Mainz i Tyskland. Året var 1631, och det var i maj, precis som nu. Tillsammans med Axel Lillie var Robert Monro, skotsk legoknekt, för tillfället 30 år. Monro är numera känd som en av de första militärhistoriska författare som överhuvudtaget finns på engelska, inte minst därför att han skrev en mycket läsvärd självbiografi, som innehåller mycket inte bara om 30-åriga kriget, utan också saker av värde för Danmarks, Skottlands och Sveriges historia, eftersom Monro hann med att tjänstgöra också under dansk flagg, och för övrigt levde ända tills han blev 79 år gammal, få en bardisan som han höll i under en stormning sönderskjuten av en kanonkula, delta i det Irländska och Engelska Inbördeskriget, och innan sin död sitta som Brittisk statsfånge i Towern. Ändå glömde han aldrig Gustav II Adolf, och framförallt inte sina svenska kamrater, som – tyckte han – var de bästa och tappraste jorden någonsin skådat – undantaget skottarna förstås. Frans G Bengtsson, som skrivit många essäer, har ägnat Robert Monro en mycket bra sådan, som också finns översatt till Engelska numera. MacKays regemente, förresten, som i början av kriget landsteg vid Stralsund under svensk flagg, hade ursprungligen mer än 800 skottar och irländare bland sitt manskap. Oftast slogs dessa helt utan musköter och eldhandvapen,och förlitade sig bara på sabel, svärd eller halvpik – samt engelska långbågar. Också Robert Monro skriver samma sak i självbiografin. Musköter eller pistoler var enligt hans erfarenhet av noll eller ringa värde, eftersom de ofta klickade och tog tid att ladda om, men på halvpikar och yxor, kunde man lita. De slogs oavbrutet i 15 år, men vid krigets slut återstod bara en tolvtedel av dem, eller ett litet, ensamt kompani om sådär 60 man…
Katolskt propaganda-blad från 30-åriga kriget. ”Irer” eller ”Irren” = vansinniga skottar i Svensk tjänst..
”Rätt som det var” skriver Monro, ”inkom i skansen en kanonkula, och avtog Axel Lillies ena ben, strax nedanför knäet” Av detta blev han ”inte alls mycket altereret” (på vår tids språk ”han förändrades knappast” ) men ”framåt kvällningen, tyckte han sig ha något ont därav”. Axel Lillie kan såklart ha drabbats av skadechock, men kände alltså ingen smärta. Av egen erfarenhet vet jag, att man kan gå hundratals meter på en två gånger bruten fotled och med ett skenben man brutit uppe vid knäet, nästan helt utan att vara medveten om det, men hur Lillie lyckades överleva blodförlusten, har jag aldrig fått reda på. Kanske kunde Robert Monro eller någon av skottarna också stä blod ?
Axel Lillies (1603-1662) vapensköld – märkt det ”enbenta självporträttet” i nedre högra hörnet (fotot taget av alias Tannhäuser)
Axel Lillie, fast i sitt trettioåriga krig och 1630-tal, fick fortsätta att slåss från det att han var 28 och blev av med ena benet, tills det han var 53 år gammal, det vill säga i 35 års tid. Först då fick han pension genom kunglig nåd, och kunde på träben linka runt hemma i Östergötland i sex år till. Därpå dog han, knall och fall.
Götz von Berlichingen låg heller inte på latsidan efter att ha tillfrisknat, nu med en hand av järn, anno 1505. Han utkämpade minst femton dueller till döds på två år, i de fejder han själv endast företrädde sin egen sak. De fejder i vilka han företrädde andra, och slogs som ett slags yrkes-duellant eller gladiator, för „Freunden und guten Gesellen“ eller för ”vänner och goda kamraters” skull har ingen brytt sig om att räkna, men Götz var en mästare med både svärd och värja, har man räknat ut, eftersom han överlevde alltihop. År 1511 kom han i fejd med Staden Köln och den mäktige Biskopen av Bamberg – kanske de mest kristna städerna i Tyskland på den tiden, eftersom Götz – från Odenwald – alltid hade Hedniska Tankar och ett hedniskt sinnelag. Reformationens, Luthers och Bondeupprorens tid närmade sig.
1513 kastade sig Götz över en handelskaravan bestående av 95 rika köpmän med vagnar från Nürnberg, Augsburg och Ulm, eftersom de via Bamberg skulle till en handelsmässa i Leipzig. Händelsen var på intet sätt unik för tiden, och varken värre eller bättre än vad rovriddare i grannskapet ägnade sig åt, men bytets storlek gjorde saken berömd i hela Tyskland. Just Nürnbergs handelskaravaner brukade vara starkt bevakade, och skulle alltid ha fri lejd, enligt det gamla ordspråket ”Nürnberger Tand, geht durch alle Land” särskilt inför mässor i Leipzig och andra städer, men Götz brydde sig inte om tidens bankväsende. Han blev förklarad i Riksakt, alltså utnämnd till ”Samhällets fiende nummer ett” av kejsar Maximilian, bannlyst av påven – ett högst allvarligt straff på den tiden – och fick ett år senare betala 14 000 gulden i böter för sitt tilltag. Förmodligen kom han undan med det femdubbla i stulet gods, säger en del historiker, så förlusten gjorde inte så mycket..
Valspråk från Bondeupprorens tid: ”Den som inte vill slåss och kämpa för sin frihet, har bara förtjänat träldomens kedjor !”
Omkring 1515 umgicks Götz också med tidens ledande intellektuella bland riddarståndet. Bondeuppror och liknande – den sk ”Bundschuh” rörelsen – döpt efter den sko, ”Förbunds-skon” bönderna använde som symbol under sina våldsamma protestmarscher – främst emot den katolska kyrkan – man brände kloster, biskopsborgar och varje kristen anläggning man kunde hitta – hade rasat under hela den föregående tiden, men nu blev det ännu värre. Florian Geyer,en fattig adelsman ur lågadeln, ställde sig i spetsen för protestmarscherna – snart talade man om ”Geyers Schwarze Haufen” eller Geyers svarta hopar – ordet är fortfarande ett politiskt slagord, både för extremister till vänster och höger – och samma sak gjorde Franz von Säckingen, Ulrich von Hütten och flera av Götz närmaste vänner. Det talades helt öppet om att bränna alla kloster, dräpa alla biskopar – bland annat den i Mainz – Götz kanske allra värsta fiende – och han kan inte ha undgått att påverkas av de revolutionära strömningarna. Till och med Martin Luther gjorde samma sak i början, men bytte senare sida och lämnade bönderna åt sitt öde. Andra ledare – på sin tid idoler i DDR – som Thomas Münzer (kallad ”Mannen med Hammaren”) - var mera radikala…
Om någomsin Dacke-upproret under Gustav Vasa, eller de andra svenska upproren – inklusive befrielsekriget 1520-23 som födde det moderna Sverige – var allvarliga saker, var läget inte mycket bättre på kontinenten heller. Götz von Berlichingen – nu 43 år gammal och med tidens mått veteran – deltog med liv och lust i alltihop, utan att förtröttas. År 1514 gick han direkt in i det sk ”Armen Kondrads” folkliga uppror, en hemlig folklig rörelse, belägrade ett slott vid namn Möckmühl och sårades igen. Raskt tog hans gamla fiender inom den Schwabiska Ligan honom till fånga, och transporterade honom till staden Heilbronn i hans hemtrakter nära Odenwald. Där försökte den katolska kyrkan döma honom till döden, i en politisk skådeprocess. De använde alla gamla fiender till Götz de kunde få tag på, och till och med mutade dem med pengar för att få dem att vittna falskt. Flygblad och hetspropaganda användes, eftersom boktryckarkonsten redan var uppfunnen. Alltihop var till föga eller ingen nytta alls, för Götz visade sig kunna slåss ensam mot hundra, eller ensam mot tusen, och inga argument eller rättssaker kunde bita på honom…
Götz inför det sk ”Höga rådet i Heilbronn” eller katolikernas lynch-domstol. Märk smeden med släggan, eller den unge Narren med Arkebusen, som försöker Arkebusera honom !
Slutet på alltihop, och den segslitna rättsprocessen 1519 – Götz var nu 39 år – knäckte honom inte alls, som hans många fiender planerat. Georg von Frundsberg, kallad ”Ladsknektarnas far” ingrep personligen, och så gjorde en del andra av Götz vänner ibland hederliga knektar, soldater och vanligt folk – och fastän Götz från början inspärrats i det sk ”Bollwerksturm” eller Bålverkstornet i Heilbronn, för att där långsamt svältas ihjäl eller försmäkta – för så gjorde de kristna med sina motståndare – blev straffet ändrat, ” in ritterlicher Haft“ och Götz spärrades in på övervåningen i ett värdshus ”Gasthaus zur Krone” istället – där han fick läsa och skriva, samt äta och dricka, med tillhjälp av några snälla Schwabiska värdshusflickor (och med sådana kan man ha mycket roligt). Där fick han sitta ända tills 1522, då han fick betala 2000 gulden i Urfedhe, för att avsluta sin fejd med staden, ungefär som vår egen Gustav Vasa gick i landsflykt i Lübeck och hotades med stryk också han, alldeles som Götz – som också fick betala kost och uppehälle, samt en med tysk grundlighet ”saltad” värdshusräkning…
”Bålverkstornet” där Götz skulle sitta inspärrad
Götz var nu en förmögen man. Han köpte borgen Hornberg vid Neckar, som ännu står kvar, för 9000 gulden totalt, och de vinrankor han en gång planterade där, växer alltjämnt. Under fängelsetiden hade han troligen ådragit sig tuberkulos eller lungsot, men inte ens detta tog livet av honom. 1525 var han 45 år gammal, och rätt sliten. Han hade behövt dra sig tillbaka, och sluta med krigandet, och sitt kringflackande leverne – men inte ! Nu dök en arg skara bönder upp igen, och ”Odenwalder Haufen” eller ”Odenwalds Hedniska Hopar” som efterträtt Florian Geyers friskaror, utsåg honom till ledare med hot om att annars sätta fyr på hans slott. Som Engelbrekt och Gustav Vasa före honom, ställde Götz upp på folkets sida, men inte utan en viss tvekan…
Så är det alltid. Under historiens gång kan en och samma man först bli utnämnd till Rikets största skurk, och sedan förklaras för folkhjälte. Bondeupproret varade i tre långa år den här gången, och likt biskop Brask före honom, kunde Götz i sina memoarer lägga till att han ”härtill hade varit nödd och tvungen”. Den katolska kyrkan i Bayern och Würtenberg var alltför stark, och folkets och Götz motståndare alltför talrika. Götz hade en gång för alla skrivit in sig i historieböckerna som framtidens och humanismens man, en renässansmänniska, en som förebådade vad som komma skulle av hedendom och individualism i Europa, men han fick själv betala ett mycket högt pris för det – liksom bönderna från Odenwald. Kanske 50 000 människor dog, tack vare den kristna kyrkan. Under trettioåriga kriget skulle milliontals fler dö, för den frihetsdröm som Ulrich von Hütten, Götz och de andra lagt grunden till, och utan den ingen upplysning på 1700-talet, inget slut på feodalismen, ingen Nietsche, ingen senare tysk humanism…
Trots att Götz lovats fri lejd, och han förklarades utan skuld till kriget, greps han i Augsburg den här gången, och kastades i fängelse på nytt – i två hårda år den här gången – genom kyrkans försorg. Nu fick han också betala 25 000 gulden – en närmast ofattbar summa – i böter, och man tog ifrån honom nästan allt han ägde och hade, utom borgen Hornberg, som han fick behålla. Kejsaren förklarade till och med honom i Riksakt för andra gången, det år Götz von Berlichingen var 48 år. Till slut – 1540 – när han var 60 år gammal – måste de ändå benåda honom…
Burg Hornbergs vinodlingar, som Götz von Berlichingen själv arbetade på
Nu hade ett krig med Turkarna brutit ut, och staden Wien – Habsburgarnas huvudstad – hotades för första gången. Man var tvungen att benåda gamle Götz. Alla de andra landsknektsanförarna var döda. Han ensam fanns kvar, gammal, invalidiserad, fortfarande med sin hand av järn – och måste nu rycka ut till hela Europas försvar – för dåförtiden släppte man inte frivilligt in Islam och liknande ohyra i Europas länder ! Och mycket riktigt – Götz von Berlichingen och många andra räddade Wien och Habsburg från ”den Turkiske Satan” som man sa på den tiden. Österrike bestod, och någon ny muslimsk framstöt på balkan blev det inte förrän på 1680-talet, hela 140 år senare. I förbifarten slogs Götz emot Fransmännen återigen, precis som han gjort i sin tidiga ungdom, och vann ett krig där också. Han försvarade sitt land och rike från alla sidor, och han gav sig aldrig. De sista tjugo åren av sitt liv levde han i alla fall i fred, eller under någotsånär fredsliknande förhållanden, och han dog över 84 år gammal, fortfarande med sin hand av järn i behåll.
Tysk text på fasad i det nutida Garmisch-Partenkirschen: ”För varje år som jag blir äldre, växer det antal personer som kan kyssa mig i arslet !”
Hans sista ord – enligt Goethe – lär ha varit ”Leve Friheten !”
Föga förvånande då, att en del personer fortfarande säger sig vara inspirerade av honom, och citerar den fras, han använde för folkets skull, emot kejsare, biskopar och annan övermakt. En av de många, förresten, är en tysk-amerikansk författare och självlärd vapensmed som kallar sig ”Karl of Germany” och numera bor på Hawaii. Innan det var han helikopterpilot i Vietnam, utan att ens ha ett amerikanskt medborgarskap, och nästa år, skall han bli klar med sin stora roman om idolen, som tagit ett helt liv att skriva – förutom den kopia av Götz rustning, vars original sägs finnas i Würtzburg.
Behöver man säga det – men – med större rätt än under det fjärran 1970-talets Sverige säger jag nu: ”Kampen går vidare!” och det är kanske allt som finns att säga om saken. Eller vad säger ni, kära läsare ?
Å andra sidan kan man också fråga sig, vad det tyska uttrycket ”Götz von Berlichingen” egentligen betyder, rent språkvetenskapligt. Vetenskapsmän och lingvister har undersökt detta, och kommit fram till att det som sagt finns motsvarigheter på bland annat Engelska och andra språk också, men detta skall inte förleda oss att tro att alla kulturer alltid är exakt lika, eller att man utan betänkande kan jämföra dem, i någotslags synkretistisk anda.
Själv är jag som bekant snarare ett slags tribalist än synkretist, ifall vi skall hålla oss till krystade akademiska definitioner.
Den svenske språkforskaren Magnus Ljung, skrev den mycket intressanta boken ”Om Svordomar” (ISBN 91-7410-336-9) redan år 1984 och kom fram till, att tyska språket (och därmed också lite av ”folksjälen” eller ”det kollektiva omedvetna” för att tala med Carl Gustav Jung ) mest innehåller svordomar och kraft-uttryck (samt därmed sammanhängande ”magiska kraft-ord”) av rektal eller anal, ja rent av anal-sadistisk natur. Nästan alla tyska svordomar bygger på uttryck som ”arsch”, ”scheiss-”, ”schwein” osv – och därför såg också den politiska 1900-tals historien i landet ut som den gjorde – kanhända !
Engelskan däremot (och särskilt amerikansk engelska, som dominerar världen av idag) , befinner sig enligt Magnus Ljung fortfarande i vad Freud på sin tid kallade den orala fasen, alltså en infantil, spädbarnsmässig och andligen underutvecklad kultur, vilket förklarar mycket av hur världen efter 1945 kommit att se ut, eftersom det tyvärr är USA och amerikanskt tänkande som kommit att dominera i Västerlandet, och inte längre Tyskland.
Alla engelsk-språkiga ”svärord” eller kraft-uttryck bygger på förakt för sex i någon form – t ex amrisarnas eviga f***ck you !, c**nt, c**ck, prick osv.. alltsammans ord och uttryck, som framställer sex som något ont, svart eller dåligt. På svenska och andra Europeiska språk, kan man inte direktöversätta ”f**k you!” eftersom det då närmast skulle heta ”Knulle dig!” eller möjligen ”Dig knulle !” och detta skulle i överförd bemärkelse betyda ”go and have a wonderful experience” och detta blir ju raka motsatsen emot vad det amerikanska uttrycket implicerar eller menar !!
För Svenskar, Nordbor och Européer är Kristendomens löjliga inställning till allt sexuellt fullkomligt grotesk, och så väsensfrämmande från hela vårt tänkande, att vi inte kan förstå frasen, och ännu mindre använda den, som amerikanerna gör ! Jämför med vad jag tidigare sagt om de Abrahamitiska religionerna och deras förespråkare – främst naturligtvis inom Kristendomen, men också inom Islam.
Svenska svordomar och kraftuttryck, liksom Nordiska, säger Magnus Ljung, åberopar sig intressant nog på andliga begrepp eller mycket gamla religiösa föreställningar av olika slag.
Vi talar om ”Hin Onde” som kommer av ”Oden” och svär med flitig användning av ordet ”Helvete” som betyder ”Hels Vite!” eller straffen i det gamla dödsriket (tillhörigt gudinnan Hel) och alla våra andra tabu- och svär-ord har att göra med mörker, gravar, döden, underjorden och det hinsides i en eller annan form, även om moderna inslag av tyskans ”skit och piss- tema” samt engelskans ”sex-tema” också förekommer i rikt mått – åtminstone nu för tiden, men Magnus Ljung snuddar vid den intressanta tanken att våra förfäder bara svor med helt andliga begrepp, både under stenålder, bronsålder och järnålder. Deras kultur var icke-materiell, och tekniskt underutvecklad, men högre utvecklad på det andliga planet än vad vi idag kan förstå.
”Götz von Berlichingen med Järnhanden” enligt ett gammalt kopparstick, och hans namnteckning i original från 1500-talet (ur hans självbiografi)
Tyska språkforskarehar också kommit fram till att Götz gamla eviga ”Leck mir im Arsch!” i dagligt tal och modern tyska kommit att bli så vanligt, att det används på ett helt annat sätt än vad frasen ordagrant betyder, dvs rent lexikaliskt. En amerikan menar oftast inte bokstavligen ”f**k you!” när han säger det uttrycket, lika lite som en svensk av idag egentligen syftar på det Fornnordiska dödsriket, när han säger ”Helvete också !”
- Man kan till exempel säga ”Leck mir im arsch” för att knyta an till ett pågående samtal. Exempel: ”Jamen slicka mig i arslet, och apropos det – är det inte Fingal Olsson som står där borta ?”
- Eller använda frasen för att ”återstarta” en konversation som kommit av sig Exempel: ”Helvete också – är det sant att du körde fel på parkeringen ?”
- För att drastiskt byta ämne
- För att definitivt avbryta en konversation för all framtid, eller förstöra en personlig relation av oönskat slag. Exempel: ”Kyss mig i arslet!”
Det tyska uttrycket kan också stå för:
- Häftig överraskning, analogt med svenskans ”nu blev jag verkligen paff!”
- Ett oförmodat återseende mellan två gamla vänner, analogt med ”det var inte i går!”
- En skarp negation, eller tillbakavisande av en uppmaning från en annan person, analogt med det svenska: ”Ska jag hämta bilen – Så fan heller!” eller ”Hämta bilen – Helvete också !”
Som vi ser, finns det alltså motsvarigheter också i vår egen kultur, och på vårt språkområde, men oftast är betydelsen söderöver, i den lokala tyska kulturen, helt annorlunda än hos oss. Detta kan ibland få oanade konsekvenser, ja följder av Världspolitisk natur, som vi ska få se…. En enda malplacerad svordom, eller felöversatt uttryck, kan ibland leda till effekter som ingen, absolut ingen kan överblicka…
Ta situationen i Bastogne, Julen 1944 som exempel. Den amerikanske befälhavaren över 101 luftburna divisionen, ”The Screaming Eagles” ( som finns kvar än idag, och är baserad i Irak) Anthony Clement ”Nuts” McAuliffe (1898-1975) hade ett allvarligt problem, eftersom han vid detta tillfälle ”bara” var överstelöjtnant i trängtrupperna, och ansvarig för underhållstjänsten. Egentligen skulle han inte vara vid den viktiga bränsle- och ammunitionsdepån i Bastogne alls, och det skulle inte hans luftburna division heller (sedermera odödliggjord i den i och för sig överdrivna TV-serien ”Band of brothers” som i och för sig är ett steg framåt ifråga om historisk korrekthet, jämfört med hur amerikanska filmer och TV-serier brukar vara). Cirka 12 000 amerikanska soldater – varav kanske 3000 allvarligt sårade – samt kanske 6000 belgiska civila – sårade, halvsvältande och hemlösa omvartannat fanns i staden.
Clement McAuliffe, Bastogne, Julen 1944 – mannen som blev krigshjälte på sin vägran att kapitulera, och för att han sa ett oöversättbart ord, som ingen kunde förstå…
McAuliffe var vid tillfället ifråga inte alls känd som ”Nuts!” (ett amerikanskt slang-uttryck, som kommer av ordet ”balls” för testiklar) eftersom han först 27 December 1944 – blev världsberömd i media för att ha sagt just detta ord, som var en ganska exakt motsvarighet till det tyska ”GvB” men som tyskarna aldrig lyckades utröna eller förstå, eftersom tyskans ”nüssen” eller ”nötter” är ett fullkomligt neutralt ord, som inte har några negativa bibetydelser överhuvudtaget.
Heinrich Diepold Georg Freiherr von Lüttwitz (1896-1969) som inte kunde begripa vad hans amerikanske kollega menade med ”nüssen” ?!?! (observera den preussiska monockeln)
Henrik von Lüttwitz var utbildad till artillerist från början, och visste att han hade övertaget emot amerikanerna, samt att han kunde reducera hela Bastogne till en grushög. Han hade dessutom två bröder, Smilo och Hyacinth (ganska ovanliga namn) som båda två hade tur nog att överleva kriget, och varav den ene hann så högt som till General, medan den andre ”bara” blev Generallöjtnant. Han författade ett – som han tyckte – vänligt, ytterst korrekt och humant brev till amerikanerna, i vilket han skrev följande:
”Till den amerikanske befälhavaren i den inringade staden Bastogne:
Krigslyckan har förändrats. Denna gång har de amerikanska styrkorna i och omkring Bastogne omringats av överlägsna tyska pansarförband. Flera tyska pansarförband har övergått floden Our nära Ortheuville, har intagit Marche (den belgiska byn Marche-en-Famenne – översättarens kommentar) och nått St Hubert genom att passera på vägen Hompre-Sibret-Tillet. Libramont-höjderna befinner sig redan i tyska händer.
Det finns bara en enda möjlighet att rädda de inringade USA-soldaterna från total förintelse – detta innebär en hedersam kapitulation för hela staden. Eftersom jag förstår, att ni behöver tid att tänka över mitt erbjudande ger jag er exakt två timmars betänketid från och med överlämnandet av denna not.
Om ni avvisar mitt erbjudande, kommer en hel tysk artillerikår och sex tunga luftvärnsbataljoner stå redo att utplåna allt i och omkring Bastogne. Eldgivningen kommer påbörjas omedelbart efter de två timmarna av vapenvila, samt er betänketid.
Jag ber er betänka de allvarliga civila förluster som denna artillerield kommer att förorsaka, samt observera att en vägran att kapitulera dåligt skulle överensstämma med den välkända amerikanska förmågan till humanitärt tänkande.
vänligen,
Den tyske befälhavaren”
Detta, måste man säga, var ett ganska ovanligt brev. Lüttwitz frångick all militär klokhet och tradition när han röjde sina egna ställningar, och avslöjade så pass mycket för fienden om exakt var hans egna förband fanns, men uppenbarligen litade han på amerikanernas ”ärlighet” och det kan också ha varit så, att han försökte ”ensa lägesbilden” som det numera heter, genom att ge all denna exakta överskottsinformation till amerikanerna, och till och med vädjade till dem att åtminstone tänka på de tusentals belgiska civila.Dessutom var han lätt spydig och ironisk i sitt tonfall, när han sa att ”krigslyckan har förändrats” – vanligen använde ju amerikanerna denna fras emot tyskarna !
McAuliffe, för sin del, svarade nu tyskarna såhär:
Till den tyske befälhavaren:
”HÅLL KÄFTEN !”
- Undertecknat, den amerikanske befälhavaren
I korthet var det ju faktiskt vad dem amerikanska hälsningen ”Nuts!” betydde, samt stilmässigt – för att vara på 1940-talet – en replik av ungefär denna grovlek och valör. McAuliffe överlämnade nu inte sitt svar själv, utan han lär bara ha gått omkring på sin stabsexpedition den 22 December – två dagar före jul - och muttrat svaret. McAuliffe sket också fullständigt i att resa över och skaka hand, eller träffa någon tysk delegation personligen – och det fanns kanske en anledning till just det, som jag ska förklara senare. Istället använde han sin underställde chef och hjälpreda överste Joseph H. ”Bud” Harper (1901-1990) som ”springpojke” och ordonnans över till den tyska sidan.
Stackars Bud Harper var formellt chef för 327:e glidflygplansregementet, men han hade bara tre bataljoner infanteri, inte fyra, och inte ens något fullvärdigt regemente att vara chef över. I verkligheten saknade också de amerikanska soldaterna all vinterutrustning (i motsats till tyskarna) och hade inte heller vinterkängor. Många hade frostskador, och vad som borde varit kanske 800 man var snarare kanske 450. På 1990-talet sa Harper, att general McAuliffe – den firade hjälten – i själva verket bara sa ordet ”shit!” och inte ”nuts!” men detta vågade ingen tillstå eller erkänna, så länge McAuliffe var i livet. Under hela efterkrigstiden doldes sanningen om vad som egentligen sas, 22 December 1944. Enligt vissa källor ska den amerikanske tolken ha översatt ”Nuts!” med just ”Götz von Berlichingen” en fras som ju tyskarna var kulturellt betingade att förstå, men andra historiker har hävdat, att Götz inte nämndes i sammanhanget.
Sannolikt, och enligt den bästa info från ögonvittnen, som man nu har, var händelseförloppet såhär:
I have the commander’s reply, Harper said. He handed it to one of the German officers, who unfolded and read it. He looked up, puzzled.
”What does that mean?” he asked. ”Is this affirmative or negative?”
”Definitely not affirmative,” Harper said.
The Germans were confused. They didn’t understand this American slang.
Harper and Premetz discussed how else to convey the message.
”You can tell them to take a flying s—,” Harper said to Premetz.
Premetz thought a minute. He knew he had to be clear.
He straightened up and faced the Germans.
”Du kannst zum Teufel gehen,” he said.
You can go to hell.
The Germans” faces darkened.
”We will kill many Americans,” one of the officers said in English.
”We will kill many Germans,” Harper responded.
- Tampa Bay Journal, May 27 2002
I och för sig fanns det också andra orsaker bakom denna amerikanska avoghet, eller vägran att kapitulera. För det första får man komma ihåg, att General McAuliffe som sagt hade George S Patton som kårchef, och armébefälhavare. McAuliffe var, enkelt uttryckt, bara Pattons springpojke lika mycket som harper var hans, och med tanke på Pattons sinne för PR-verksamhet, samt personlighet i stort, visste McAuliffe mycket väl, att han skulle bli mycket hårt kritiserad, ja förlöjligad och trakasserad, om han så mycket understod sig att tala om att kapitulera, tänka på belgiska civila osv. Gjorde han motsatsen, så väntade antagligen ett ”bra gjort!”, kraftiga ryggdunkningar från Patton i faderlig anda, eller en postum hjälteförklaring.
Som jag ser det, avgjorde nog de psykologiska faktorerna i McAuliffes fall. Tyskarna hade dessutom satt igång en luftoffensiv, ”unternehmen Bodenplatte” som skulle bli den sista i sitt slag. ”Bodenplattes” start-datum har ofta angetts till 1 Januari 1945, men i själva verket pågick tyskarnas sista försök att uppnå luftherravälde redan under Ardenneroffensiven, av vilken ju Bastogne var en del. Betydelsen av ”flygläget” samt den möjligheten, att McAuliffe också kunde bli undsatt från luften, har ofta framhållits i all litteratur om ämnet, men US Airforces övertag var inte så stort, som en del historiker velat få oss att tro…
För det tredje – och detta är inte minst psykologiskt intressant -så hade amerikanerna en klar anledning – ansåg de själva – till att misstro Freiherr von Lüttwitz välvilliga avsikter med kapitulationserbjudandet.
Kort sagt – den amerikanska propagandan i media, koncentrerade sig på dessa händelser först omkring Januari och Februari 1945, då rättegången ägde rum, men redan i December 1944 måste rykten ha spritt sig genom de amerikanska linjerna, och även om inget går att bevisa, är det fullt möjligt att McAuliffe, Patton, överste Bud Harper och alla kände till vad som pågick.
Därav deras starka aversion emot att överlämna sig i tyska händer – samt en ”chansning” från McAuliffes sida.
McAuliffe hade som sagt tusentals sårade att ta hänsyn till, både civila och egna trupper, i Bastogne med omnejd. Morfin, bedövningsmedel och sjukvårdsmateriel höll på att ta slut, och det mänskliga lidande, som man förorsakade den egna sidan genom att inte kapitulera, måste varit ohyggligt. (Redan menige sjukvårdaren Ernie Premetz kunde senare bekräfta detta)
Som expert på underhåll och logistik visste McAuliffe, att väderläget kanske skulle förbättra sig, framåt 26-27 December, och att det då fanns chans att släppa ned underhåll i fallskärm. Detta inträffade också – som alla som någon gång studerat ”Ardennerslaget” i detalj mycket väl känner till – men först fem dagar senare – då all ammunition och mat i stort sett var slut – kunde Pattons pansarkårer också nå fram till den inringade staden. Under tiden hade enstaka amerikanska enheter svarat med mot-massakrer för Malmedy-händelserna (sådant inträffade faktiskt, men det har skrivits mycket lite om det – 101 airborne avrättade tyska fångar redan i Normandie ) – den sk Cherogne-massakern där man tror att upp till 60 tyska krigsfångar i åldern kring 25 år sköts ned av amerikaner istället – som hämnd för de 300 ovan (inklusive avrättningar, hämnades man alltså med 120 mot 320 döda ungefär – rätt ojämna siffror)
I minst ett fall – byn Baugnez – som varit det mest omskrivna, kan det ha berott på ”eldpanik” (också idag en mycket vanlig företeelse). Beskrivningar av vad som hände vid Baugnez (jag själv har besökt orten, och studerat terrängen mycket noga) varierar, men en amerikansk fordonskolonn och en tysk spaningstät körde praktiskt taget rätt in i varandra. Baugnez ligger nedanför en skarp backe, och en vänstersväng (från tysk sida). Man vet att tyskarna radade upp cirka 120 fångar på ett stort fält, och började utspisa dem från ett fältkök, eftersom de behövde mat. Då uppenbarade sig ett annat tyskt fordon – som inte alls varit med i förmiddagens strid – runt vägkröken, och lv-ksp skytten på detta – som alltså skulle skydda emot luftanfall – började av okänd anledning skjuta vilt in i hopen av fångar – synbarligen utan anledning. Han k-a-n ha trott att någon var på väg att fly (sådan var den officiella förklaringen) eller (min teori) inte uppfattat, att amerikanerna faktiskt var tillfångatagna och avväpnade, och att de inte alls utgjorde något hot emot fältköket, utan tvärtom… Hursomhelst dödades i snabb följd 86 personer (många flydde, och gömde sig i snö och skog under 3-4 dygn) och av – fortfarande oförklarliga skäl – gick alla tyska enheter i närheten med liv och lust in i skjutandet (”eldpanik” som sagt) och till och med tyska befäl, ska i efterhand med pistoler i händerna avrättat några av fångarna, som alltså sårats och skjutits ned ”av misstag” – förmodligen därför att man mycket väl insåg, att ”detta inte skulle se bra ut vid genomgången efteråt”och ville skaffa undan alla tänkbara vittnen – vid andra tillfällen gav man sig också på civila Belgare, som befann sig i vägen.
Om vi tar hänsyn till att manskapet i den tyska enhet det gällde också frös, hungrade och bitvis var mycket uttröttat, och att dess manskap i många fall kom direkt från östfronten, efter en lång och mycket besvärlig förflyttning genom halva Europa, praktiskt utan paus, blir det lättare för oss att förstå denna enskilde ksp-skytts reaktion. Sannolikt var han mycket trött, nära gränsen för mänsklig förmåga, eftersom det knappast är en rolig syssla, att ”stå i tornluckan” timme efter timme, eller rättare sagt de två dagar, som offensiven hade varat. Aktuell bataljonsstridsgrupp hade varit inuti sina fordon hela tiden, och befunnit sig ”på rull”. Det hade helt enkelt inte funnits tid att utspisa, och där hade antagligen inte funnits många tillfällen till varm mat. Så dök det förväntade fältköket äntligen upp bakom vägkröken, och nere vid slutet på nedförsbacken – och vad såg vår ksp-skytt ? – om inte en stor mängd personer i amerikansk uniform, i och omkring den utlovade varma maten… Med tanke på vad man kallar ”Maslows behovspyramid” eller vissa basala, grundläggande mänskliga behov, samt hur människor faktiskt fungerar, rent psykologiskt; är de ”massakrer” som inträffade – från båda sidor i konflikten – faktiskt mycket enkla att förklara.
Svårare än så behöver det hela inte vara - ”Götz von Berlichingen” – för att nu använda ett slitet uttryck...
Hur många personer som dog under ”Ardenneroffensiven” eller ”Slaget om Bastogne” (som skeendet en smula felaktigt också har kallats) har aldrig blivit riktigt utrett eller belyst, främst därför att de amerikanska källorna och förlustrapporterna sett väldigt olika ut genom åren. Amerikanska Armén och diverse politiker i USA – som senare blev presidenter – vägrade ursprungligen att erkänna, att antalet förluster översteg 70 000. Först 1953 kröp det fram, att de verkliga förlusterna i själva verket var 108 347 man, räknat i döda, saknade, skadade och tillfångatagna. Tyskarna däremot, erkände sina förluster nästan genast, och utan att förvränga eller förvrida fakta. Orsaken till det är förstås att den tyska allmänheten vid Julen 1944 var tämligen väl bekant med allt större och större förlustrapporter, och att förlustsiffran 84,834 i detta sammanhang inte betydde någonting.
USA vägrade också helt och hållet att ens kommentera de Belgiska civila förlusterna i många år. Hur många Belgiska civila, som i själva verket dog vid Bastogne, kommer Världen aldrig att få veta. På det stora Amerikanska segermonumentet i Mardasson, med tillhörande Visitors Centre och Museum – alltsammans saker som betalts via frikostiga bidrag från USA – nämns inte ett enda ord om de belgiska civila. Muséet – som jag själv besökte år 1984 – har annars varit ett av de bästa och mest påkostade i sitt slag i hela Europa, men har under två år varit stängt för renovering. I sommar öppnar det återigen, och för de som inte bara är intresserade av det hus i centrala Bastogne – med tillhörande källare – där General McAuliffe – den duktige och väl påläste underhållsexperten – hade sin stabsplats – kan kanske ett besök rekommenderas.
Betecknande nog – för den amerikanska inställningen visavi Bastogne – är att den belgiska sjuksköterskan Augusta Chivwy (som också avporträtterats i den bok som ligger till grund för Tv-serien ”Band of Brothers” ) faktiskt verkar haft flera medarbetare som antogs döda eller saknade, och lämnades helt i sticket, när Bastogne småningom evakuerades av de stridande förbanden. Relativt många fältsjukhus, förbandsplatser osv bemannade av belgisk personal, träffades av granateld, och vid flera tillfällen, lämnade amerikanerna sina egna sårade och belgarna omvarandra i raserade hus eller källare. Augusta Chivwy, till exempel, blev helt stum – och förlorade alltså talförmågan, liksom för den delen förmågan att svära.
Hon lär varken ha använt frasen ”Nuts”, ”Götz von Berlichingen” eller motsvarande fras, ända tills hon – 93 år gammal – faktiskt fick den amerikanska utmärkelsen Civilian Award for Humanitarian Service först den 12 December förra året…
Kanske tycker ni att detta är en både anstötlig och befängd historia, men jag fortsätter min krönika om Götz von Berlichingen (1480-1562) och ”Den Schwabiska Hälsningen” ett litet tag till… Den kryptiska tyska förkortningen ”G von B” eller ”GvB” som förmodligen oftast är helt oförståelig för utlänningar, har också sin mer direkta och mindre eufemistiska (eller ”snälla”) motsvarighet i förkortningarna „LmaA“ eller „LmiA“ vilka båda två betyder ”Leck mir im Arsch” vilka inte är så lätta att tyda, de heller. Nordtyskarna har dessutom slagit tillbaka med ”Den Hamburgska Hälsningen” vilken sägs lyda ”Hummel Hummel – Mors Mors !” som nuförtiden oftast förkortas till ”Moin Moin allerseits!”. Frasen har ingenting med det svenska uttrycket ”mors” (som i ”Tjena, mors!”) att göra, och heller inget med ”morgen!” för ”god morgon!” eller något sådant.
Ånej. Frasen kommer från platt-tyskans ”Klei mi an’n Mors” som också betyder ”leck mir im arsch!” alltså ”kyss mig i röven!” eller ”slicka mig i arslet!” På 1800-talet skall det i Hamburg och Altona ha funnits en vatten-bärare vid namn Hans Hummel (21 Januari 1787 – 15 Mars 1854) som blev retad av traktens fattiga och gatslynglar, och därför varje gång svarade med att skrika ”kyss mig i arslet!” Särskilt under första världskriget skall tyska soldater från Hamburg-trakten ha använt talesättet ”Hummel – Hummel – Mors – Mors!” som hälsning i skyttegravarna, där det också fungerade bra som lösenord. Detta uttryck förkortades senare till ”moin moin”.
Rovriddaren Götz von Berlichingen (1480-1562) som han såg ut i 30-års åldern – jämför dagens sluskiga ”fornsedare”… Han var verkligen ingen skönhet !
Mozart stal och ”plankade” bevisligen flera melodier, liksom han stal från den italienske kompositören Salieri (som var ett något mindre geni) i filmen. Man har velat påstå, att det var en tjeckisk kompositör som hette Wenzel Trnka von Krzowitz (1739-1791)som skrev den stora ”Slicka mig i röven” kantaten istället, så allt var inte så finstämt under rokokons eller galanteriets tidsålder heller.
Jag har hört sägas, att Överstelöjtnanten ifråga fick ändra det namnet vid ett besök i anrika Fort Bragg, North Carolina (”brag” betyder ”att skryta”) eftersom de amerikanska soldaterna inte riktigt kunde ta en svensk befälhavare med person-namnet ”k-ken för h-streck e” på allvar, utan fnissade och skrattade på ett högst besvärande sätt under uppställningarna. Härifrån är steget inte långt till den norske rock-sångaren ”Hank von Helvete” som till vardags ståtar med namnet Hans-Erik Dyvik Husby eftersom ”Von Helvete !” bara är ett artistnamn...
Slutligen har vi också The Cramps, som redan 1985 gav ut låten ”KIZMIAZ” på skivan ”A Date with Elvis” – och förkortningen kizmiaz förresten, är den direkta engelskspråkiga motsvarigheten till tyskans eviga ”GvB” !!
Ryktet går att Lux Interior och Poison Ivy, bandets ledande medlemmar, skrev denna finstämda sång, eftersom de ville driva med alla New Age människor, Buddhister och liknande. Världen är nu inte en snäll, förlåtande eller finstämd plats, utan en ganska hädisk och hednisk planet, vilket vi gör bäst att komma ihåg. Vi måste anpassa oss till realiteterna, helt enkelt.
Take a magic carpet to the olden days…. To a mythical land where everybody lays. Around in the clouds in a happy daze in Kizmiaz…Kizmiaz. Flamingos stand easy on bended knees. Palm trees wave over tropical seas of azure waves and lazy breeze in Kizmiaz…Kizmiaz. Over raspberry skies spires of the Shaz. Point to the heavens that this place has. You would swim all the way from Alcatraz to Kizmiaz…Kizmiaz. It lies on the horizon in a golden haze. No one believes their eyes the legend says. Held hypnotized in a frozen gaze on Kizmiaz…Kizmiaz. The vibrations kiss the ships would pass. Kizmiaz…Kizmiaz.
Igår nämnde jag händelsevis Den Schwabiska Hälsningeni mitt senaste inlägg, och lovade att ge en förklaring till detta kulturella fenomen. ”Vad är nu detta för någonting” ? undrar ni kanske. Jo, säger jag – Deutschlands häufigstes Zitat, eller ”Tysklands vanligaste citat” som frasen också kallas, lyder kort och gott „Er aber, sag’s ihm, er kann mich im Arsche lecken!” (Men han sade till honom: Du kan slicka mig i arslet !) och är faktiskt en höglitterär fras, då den förekommer ien pjäs av Johann Wolfgang von Goethe, som handlar om just den historiske personen Götz av Berlichingen (som levde från 1480 till 1562).
Yttrandet ifråga skall ha fällts, när Götz 1517 låg i krig med både staden Nürnberg och den såkallade ”Schwabiska ligan” – ett helt förbund av ett trettiotal städer – och den onde biskopen av Bamberg, Georg Schenk von Limpurg, som annars är känd för att ha infört tortyr, häxbränning och mycket annat, eftersom han var juridiskt intresserad och gjorde om straffrätten för hela övre Franken på sin tid, den såkallade ”Bamberger Halsgerichtsordnung” som gav den katolska kyrkan rätt att tortera och avrätta alla människor den ville. Både Kejsare, Biskop, Staden Nürnberg och trettio städer och en massa potentater förutom det, försökte allesammans belägra Götz von Berlichingen på hans slott – men helt utan framgång – eftersom han överlevde och besegrade dem alla !
Götz von Berlichingen (1480-1562) – en man som inte hade den minsta respekt för kejsare, påvar eller biskopar (monument från den tyska staden Weisenheim am Sand, strax nära Mannheim)
Men – det har språkforskare och etnografer frågat sig- var Götz von Berlichingen verkligen först med att ha sagt sitt berömda:
”Kyss mig i arslet !”
Redan tidigare i den här bloggen har jag tagit upp de Zaporogiska Kosackernas berömda Hälsning till den Turkiske Sultanen – en annan historisk händelse från 1500-talet. Dessutom förekommer ”Den Schwabiska hälsningen” nästan överallt i Europa i folksagor, folkmedicin och folklig magi, som ett skyddsmedel emot allt ont. Man har konstaterat, att Djävulen, Häxor och Trollkarlar samt Onda Dvärgar allesammans flyr, om man högt och tydligt säger denna magiska skyddsformel, och även det moderna amerikanska kulturfenomenet ”Mooning” skall komma från samma källa, eftersom ”Du kannst mir im Mondschein begegnen” eller ”Du kan möta mig i månskenet” (arslets båda skinkor, skall erinra om en lysande måne) lär vara en av de vanligaste Ehumenismerna eller mildare språkliga formerna för Götz och Goethes rätt grova fras…
Också i svensk folktro och folklore finns uttrycket. Jan Öjwind Swan relaterar i en av sina böcker hur en bonddräng i den uppländska socknen Veckholm en gång skall ha bestämt sig för att skoja med prästens piga (och i en annan version kyrkoherden ) på självaste Valborgsmässoafton och klätt ut sig till ”brödspöke” och sagt ”Jääg äär äängeln Gaabriel – fall ned och kyss min fot !” men pigan eller kyrkoherden skall ha svarat ”Ja e prästens Anna-Stina – Kyss mig du i Arslet !” och så sjönk drängen maktlös ned i kyrkogårdsjorden framför pigans eller prästens fötter, tills att jorden slukade honom och han blev levande begravd. Denna händelse skall verkligen ha hänt på 1530-talet, och till minne av detta, skall fortfarande ett lutande träkors finnas på Veckholms kyrkogård, sägs det.
Hur gammal Götz von Berlichingens berömda fras är, vet man alltså inte. ”Der Schwaben-Gruss” eller ”Den Schwabiska hälsningen” förkortas ibland också ”G von B” eller ännu mindre tydbart för utlänningar – ”GvB”.
Frasen förekommer numera i alla möjliga språkliga sammanhang, och är verkligen en standardfras eller hörnsten i den lokala dialekten, som vi ska se i del två. Enligt min blonda A, hade redan Sueberna eller Sveberna – ett ljushårigt, högväxt folk, som kom från Norra Germanien och den mystiska ön Skandza i det norra bärnstenshavet tillsammans med Langobarderna- frasen klar för sig, och den skulle alltså ha uppstått i Nordeuropa. Från början bodde sveberna vid Östersjöns södra kust, men under folkvandringstiden grundade de också ett starkt rike i nuvarande Schwaben, och till Frankrike kom de redan med Ariovistus, Caesars väldige motståndare. En annan gren av Sveberna skulle i tidens fullbordan grunda ett rike i Norra spanien, men alla var de blonda eller ljust brunhåriga, och man har anträffat den Schwabiska hårknuten – sättet som de utmärkte sina krigare på – i både manliga och kvinnliga gravar.
Karta över romarriket 125 AD – märk Sveberna i centrala Tyskland, men också redan i Schwaben, brevid Markomannerna eller ”gränsmännen”
Harald Stakes poetiska gärning, samt hans insatser vid Bohus Fästnings belägring 1676 – då Stake var 78 år gammal – har blivit berömda. Fästningen var helt omringad av danskarna, och Stake, som knappt hade några trupper alls, befann sig i samma situation som en gång Götz von Berlichingen, instängd i sitt Schwabiska herresäte. Den danske befälhavaren uppmanade honom att kapitulera, men Stake svarade med ett brev på rim, i original med följande lydelse:
”Sittjande skitande fick jag ditt brev;
ju mera jag läste, ju mera det drev.
Marken var bar och det fants intet löv.
Därför tog jag ditt brev och tårckad min röv”
eller i modern tappning:
Sittande skitande fick jag ditt brev.
Ju mer jag läste, ju mer det drev.
Marken var bar, fanns ej ett löv.
Med ditt brev torkade jag min röv”
”Sedan”, skriver den moderne hedningen Catschaman, lär han ha stigit till häst och i spetsen för sina ryttare gjorde han en snabb attack ut ifrån fästningen. Sen brände han Kungälv för att inte fienden skulle få fäste i stan strax intill. Kanske han i sitt stilla sinne gav Karl X Gustav rätt när denne tidigare hade uppmanat Harald att flytta Kungälv.
Var det här och inte i Tyskland uttrycket ”Kyss mig i…. !” föddes ??
Men – detta – mina vänner – är bara början – också i modern tid och helt moderna krig har liknande händelseförlopp och repliker växlats – som vi ska få se. Dessutom finns det mycket mer att säga om både Götz von Berlichingen – och hans ovanligt hedniska livsföring samt andra män i samma stil – vänta bara, så ska ni få höra !
Jag skrev om begreppet ”Spahnferkel” i gårdagens sista inslag, och lika viktig är väl grundsatsen ”Ohne Spahnung – Keine Ahnung !” eller ”Utan spaning – Ingen Aning !” om man nu skall översätta den till svenska. När jag vaknar, Odens-dagen den andra maj, fortfarande i den goda staden Freiburg, märker jag att jag blivit något dåsig, och att jag har huvudvärk, vilket kanske inte bara beror på den blonda A, som nu slutit upp vid min sida, denna den allra mest verksamma av udda Freja-prästinnor. En av hennes grundsatser, för övrigt, är att det är ”grundsätzlich so” att Freja inte bara är den stora Vana-disen, eller Vanadis, efter vilken Walphurgis eller Valborg i själva verket är uppkallat – låt vara att jag aldrig sett någon vetenskaplig härledning för det bruket, lika lite för de förvirrade ”Fornsedare” som påstår att vi ska fira föreningen mellan Frej och Gerd såhär års, när alla någotsånär normala Asatroende och alla andra människor alltid firat denna händelse vid Midsommar.
I den del av världen som jag själv bebor i vardagslag, har man i alla fall firat Vanadis-blot, Valborg och Freja i mer än tolv år i streck, nuförtiden, vilket gör att man kan påstå, att traditionen är väl etablerad och fastlagd. Och varför då ändra på den ??
Freja är också Mardöll, eller Havsglansen, den upp ur havet stigande solen eller kanske morgonstjärnan, Venus, lika väl som den sjunkande solen eller aftonstjärnan, påpekar A, som är morgonpigg. Själv känner jag mig i behov av kaffe, mycket och snabbt, med tanke på gårdagskvällen och huvudvärken, men A hittar genast en lokal avdelning av ”Starbucks Coffee” inne på Freiburg im Breisgau Hauptbahnhof, och detta tolkar hon genast som ett avgörande tecken – från Freja !
Starbucks ståtar med en sjöjungfru i sin logotyp, och detta måste – enligt A – vara Mardölls avbild. Med samma kvinnliga logik, måste vi alltså dricka kaffe just där; och min huvudvärk kommer då att gå över, säger hon. Döm om min förvåning när detta faktiskt inträffar – de mer praktiskt sinnade delarna av mig säger att det kan ha varit varmt i vårt hotellrum under natten, och de kroppsövningar vi hunnit ägna oss åt innan det definitiva insomnadet (som dock bara är temporärt, annars vaknade vi väl på Folkvangs slätter) har naturligtvis fått mig att förlora en hel del vätska. Därav huvudvärken, som återställes när jag intar en väldigt stor Milchkaffée, för cafe au lait – och ännu värre – hemska fasa ! – latte är naturligtvis ett okänt begrepp, eftersom vi fortfarande befinner oss på germanskt språkområde. Hell Freja, also ! utropar jag, och A svarar, så att det hörs över hela järnvägsstationen (hon är oftast en väldigt utåtriktad och utagerande person) ”Heil Starbucks !”
Därefter lämnar vi stället väldigt snabbt. Jag finner absolut, att det nog är bäst, med tanke på situationen. Vackra, blonda och storvuxna Valkyriror, som ropar ”Heil!” tidigt på morgonen, är definitivt inte att leka med… Jag påpekar för A, att det kanske var olämpligt att ropa sådär, så att det hördes över hela centralhallen, men får till svar ett helt oförstående ”was denn?” ungefär som det vore den naturligaste sak i världen, och dessutom ”Den Schwabiska Hälsningen” som jag skall förklara mer om i ett annat inlägg..
Är månne detta också en Freja-symbol ??
Vi hamnar på ett norrgående tåg och invecklar oss i en något mer seriös diskussion om Selkies, Sjöjungfrur och Frejas eventuellt maritima ursprung. Psykologiskt, hävdar jag, är Freja som gudinna otvivelaktigt ett slags Anima-arketyp – om man ska låna Jungianernas språkbruk, och hur folk reagerar över eller tänker sig Freja, avspeglar nog i vilket förhållande de står till sin Anima. A kontrar genast med att säga att det inte förvånar henne, de inom de allt mindre och mindre och allt mer och mer förvirrade svenska ”fornseds” kretsarna som helt försökt ta bort Freja från Valborg, till exempel, måste helt enkelt vara ”geistlich krank!” eller andligt sett sjuka i huvudet, efter hur hon tolkar det hela. Jag ber henne att inte vara så kategorisk, och drar fram exemplet Freyja Ashwynn – en helt annan sorts Freja-prästinna, apropos detta med att tala fritt ur hjärtat, alltså… A svarar att ärlighet väl aldrig är fel, och jag svarar något kryptiskt att jag undrar lite över anima-föreställningarna hos just henne, och om de möjligen kan ha någon betydelse, varefter jag går vidare med att nämna en svensk internet-sajt jag fått kännedom om… ”teckna en sjöjungfru!” heter konceptet för dagen, och bakom det står en alldeles vanlig 22-åring vid namn Linda Ågren, som annars läser till bildlärarinna eller något i staden Kristianstad… Tycker också de teckningar man ser på hennes sajt, är just – psykologiskt avslöjande….
A håller till sist med om att utropet ”Heil Starbucks!” kanske var lite överdrivet, trots allt, och försvinner i riktning Stuttgart, för att återförenas med sin motorcykel, utan vilken hon på intet sätt kan leva eller existera. Naturligtvis är den av märket BMW, och hon tar alldeles definitivt illa upp vid mitt diskreta påpekande om att till och med Honda, nu lanserat en motocykelmodell vid namn ”Valkiri!” eller ”Walküre” på Tyska. Hon säger att det är emot hennes heliga principer, Vanadis vilja, alla Anima-föreställningar past present and future, Nornornas dom och allt vad som kan tänkas vara dyrt och heligt i livet, för aldrig nej aldrig niemals kommer hon att sätta sig på en japansk motorcykel.Vi låter saken falla för denna gång, och sålunda skiljs våra vägar.
Nya Honda Valkyrie Rune 1800 – för den som nu förstår sig på en sån…
Själv kliver jag av i Rastadt, Badens gamla huvudstad, där det finns ett stort slott, grundlagt år 1700 – samma år som Karl XII vann segern vid Narva. Ludwig Wilhelm, den Badiske Kurfurste som grundade alltihop, ska inte förväxlas med den senare Karl Wilhelm, han som gjorde Karlsruhe till huvudstad istället, men slottet skäms inte för sig. Efter första världskriget lär det ha varit franskt casino, och innan det kasern och fästning. Jag övergår till att bese fler städer, äter min sparris och dricker mitt veteöl, eftersom det råkar vara vår i just Tyskland, men – det är kanske en annan historia, och utanför ämnet för just det här inlägget…
Nytt på URDs sajt är bland annat en utökad webbshop med prylar och T-shirts (anbefalles!) samt en nyhetsavdelning – den kanske största nyheten är den planerade flytten av Osebergsskeppet och Gokstadsskeppet från det gamla muséet på Bygdöy strax utanför Oslo till nya lokaler mitt i innerstan, och förutom det kan man nu också ladda ned URD:s första nummer helt gratis (se i webbshoppen)
Runbenet från Ribe (725-760 ek) är inget exempel på människo-offer, men däremot ett exempel på tidig folklig magi, ”trolldom” och liknande
Fyndet har också gett upphov till en rad missuppfattningar och feltolkningar. När det hittades vid en utgrävning i den gamla vikingastaden Ribe på Jyllands västkust av runforskaren Erik Moltke, var det inte känt om benbiten blivit genomborrad av ett spjutstick, men redan den första dagen i fyndets historia blev det bevisat att hålet i benbiten gjorts från insidan, och med andra ord tillkommit långt, långt efter det att ägaren till benet varit död, och som ett resultat av gravplundring i magiskt syfte – något som förekommit ganska långt fram i tiden i södra Skandinavien – kom ihåg vad jag skrivit om det skånska folkinstrumentet ”Trollavina” i ett annat inlägg, inklusive hur min farfar kom över ett av dessa instrument… Runbenet från Ribe är alldeles uppenbart ett exempel på samma folkliga magi, och har ingenting alls med människo-offer eller blotande att göra, även om mindre vettiga personer försökt vantolka fyndet på det sättet.
I själva verket finns det inga bevis alls för att en enda människa skall ha blivit offrad i hela Norden efter ”Tollund-mannen” och ”Grauballe-mannens” tid, så vitt det är mig bekant, och den gamle missionsbiskopen Adam av Bremens amsagor och lögner om Gamla Uppsala kan vi helt glömma, eftersom det vore som om vi idag skulle ta Osama bin Ladins eller Ayatolla Khomeinis uppfattning om USA eller England för dagsens sanning, eller anse att den är vetenskapligt korrekt.
Christer Hamp, som nu skrivit en ny artikel om fyndet i Urd, säger att fyndet stratigrafiskt daterats till 725-760 istället, med hjälp av träföremål i samma fyndlager, och detta är alltså bra mycket tidigare, eller vid Vikingatidens absoluta början. Moltke tolkar runiskriften, som täcker nästan hela benets yta som ”ulfuRAukuthinAukHutiuR hi Albburis uithR thAimAuiAkriAuktuir kuniG buur” med tydliga mellanrum mellan de olika delarna av inskriften. Också ordet KuninG, i vilken Moltke sett en ur-nordisk G-runa, ska t ex enligt den senare källan Danske Runeinskrifter tolkas som ”en skev n-runa” och alltså forma ordet ”kunin”.
”Danske Runeinskrifter” tolkar numera hela inskriften som:
Ulv och Odin och Hög-Tyr / Buri är hjälp mot denna värk, och dvärgen övervunnen / Bour
Medan Erik Moltke, som gjorde själva fyndet, skall ha tolkat inskriften till att lyda:
Ulfur och Oden och Hydyr hjalp Ris mot Awwerki och Tverkum Egbor
Inga andra forskare utom de svenska har sett något ”dvärgsvärd” i inskriften, vad det nu ska vara för något (sådana svärd nämns inte i Eddan och inte i sagorna, om vi inte tänker på svärdet Tirfing, men det är en annan historia) och där svenska forskare tycker sig se en upprepning av Odensnamnet tre gånger, och betecknar ”Ulf” och ”Högtyr” som binamn eller kenningar på oden, så läser Erik Moltke helt annorlunda, och tänker sig Höder, inte alls någon Hög-tyr, som anropad i inskriften, och tänker sig också att ”ulf” möjligen skulle vara ett binamn på Loke. Loke, Höder och Odin är inte oväntat närvarande vid människornas skapelse enligt en version av Eddans skapelsemyt ( i en annan version var det Oden, Lodurr och Höder), och om Molkte nu har rätt i detta, måste det här röra sig om ganska mäktig eller kosmisk runmagi, snarare än någon vanlig botformel.
Ask och Emblas skapelse enligt Eddan
Alla tolkare är däremot helt ense om att benbiten burits som amulett, helt säkert emot värk av något slag. En tolkare har läst ”awwerki” vilket lika gärna kan betyda ”tandvärk” som ”åverkan” medan Christer Hemp tänker sig att skallbenet burits som amulett emot huvudvärk – och kraftig måste den värken i sanning ha varit – allraminst migrän – för att inskriftens ristare skall ha begett sig till en gravplats, antagligen om natten, och grävt upp en bit av ett skallben, bara för att förse det med en inskrift. Att ”borra för tandvärk” eller huvudvärk förekommer i folkmedicinen i nästan alla delar av Europa, inklusive på trepanerade kranier från stenåldern, så helt säkert har ristaren bara anslutit sig till en sedan länge etablerad magisk folktradition, som funnits i området också i ännu tidigare historiska perioder, och som inte dog ut förrän långt in på 1900-talet. Några läsare har tänkt sig ”Egborr” eller ”Bourr” som namnet på en ond dvärg, eller ett sjukdomsalstrande väsen medan andra helt enkelt läst ”eg borr” som ”jag borrar” (och tar bort värken) vilket förekommer i många senare botformler.
Oavsett vad de ondsinta dvärgarna, sjukdomsalstrarna och tandmaskarna nu kan ha hetat, så gäller det som vanligt att skydda sig emot dem med runors hjälp, ifall de nu dyker upp i närområdet. Jag har redan varit inne på dessa obehagliga små varelsers identitet, när jag skrivit om Svartalvaheim och dess inbyggare, till exempel, och kanske är det bäst, att för dagen publicera några fler exempel på hur de kan se ut… Såhär kanske…
eller möjligen såhär:
Men i samtliga fall gäller förstås, att såpass vanskapliga och illasinnade varelser som dessa, inte kan göra en vis man den minsta skada, då Asarna alltid hjälper de sina mot all dvärgalåt, och dessa små dvärgars billiga ränker… Och se – jag är med er alla dagar intill tidens ände – för emot mig och mitt pannben, hjälper varken runor eller klagosånger !
”Zunfthaus der Narren” som avbildades på sista bilden i förra inlägget, betyder ”Narrarnas möteshus” eller skrålokal, om nu någon inte förstod det. Själv bor jag förstås inte där, utan på ett bekvämt hotell, alldeles vid järnvägsstationen och praktiskt taget vägg i vägg med järnvägsspåren – det kostar visserligen cirka 600 kronor eller 60 Euro för ett dubbelrum per natt, men det är värt priset, bara man ser till att bo tillräckligt högt upp i denna Freiburgs enda hotellskrapa. Hushöjden är annars låg i stan, och som sig bör håller sig nästan alla hus kring tre våningar. Tyskland har lyckats med både regional- och befolkningspolitik efter kriget – ingen stad tillåts växa sig alltför stor, och man klumpar inte ihop hela befolkningen i ett fåtal stora centra som hos oss, utan låter den vara utspridd över ytan, sammanbunden av ett effektivt kommunikationsnät och en infrastruktur, som till skillnad från Sveriges under regeringen Reinfeldt faktiskt fungerar.
Jag noterar, att någon person försett hotellet med en bok, betitlad ”teachings of the Buddha” – förutom det vanliga nya testamente, som Gideoniterna som vanligt kommit springandes med – så är det ju på hotellrum runt hela Världen. Mode och jag hade en gång tanken på att lansera ”Hotell Eddor” när vi blivit tillräckligt rika, och bestämt oss för att utprångla Eddan på detta sätt – för kan Gideoniterna, så kan väl vi. Snäll som jag är, undviker jag faktiskt att förstöra hotellbiblarna, oavsett var de dyker upp, och lämnar alla heliga skrifter ifred, förty såsom varande Nordisk Hedning är jag ingen barbar, och tar inte i onödan hämnd på alla dessa kristna, trots att de försökt förstöra just min och alla andras kultur minst tusen gånger om.
Tyskland är numera ett renare, rikare och mer välordnat land än Fredrik Reinfeldts slokande och halvförstörda Sverige på nästan alla plan. Inte bara kommunikationer utan också sjukvården fungerar bra, och landets invånare är rikare än på länge. Angela Merkel har avskaffat multikulturalismen – ”Multikulturalismus ist Todt!” sade hon redan förra året, och ingen sade emot det minsta. En sak man genast märker med Tyskland är att de många invandrarna från öst, Turkiet eller de muslimer som till äventyrs finns där faktiskt anpassar sig efter det tyska samhällets lagar och regler, istället för att göra som hos oss, och vägra iaktta varje tecken på mänsklig hyfs eller anpassning överhuvudtaget. Man ser inga kvinnor med burka eller heltäckande slöja på gatorna. Alla arbetar, även om lönerna inte är höga överallt eller i alla samhällssektorer, och av varje form av första maj affischer eller första majdemonstrationer syns det här året i Freiburg inte minsta spår. Ingenstans en enda affisch – och liberalismens seger verkar komplett och fullständig, vilket kanske är lika bra det. Inte mig emot. För övrigt undrar jag, vad svensk socialdemokrati överhuvudtaget lyckats åstadkomma, de sista tio eller tolv åren. Ingenting minnesvärt eller något som gagnar det egna landets inhemska befolkning, i alla fall… Kunde jag, så skulle jag faktiskt flytta till Tyskland, gärna då Baden Würtenberg eller dess södra delar. Levnadsförhållandena är på nästan alla plan bättre där, än vad de blivit här hemma.
Haus zum Walfisch, där Erasmus, den gamle humanisten, bodde, ligger fortfarande kvar i sin gränd. Överallt byggs det, och restaureras. De kulturella sevärdheterna faller inte sönder eller täcks av sopor och avskräde, som hos oss. En sak som utmärker Freiburgs stadsbild är ”bächle”, de små bäckarna eller vattenfyllda rännorna överallt i stan, som på medeltiden användes för att spola ut skräp och avfall, men idag är fyllda med rent dricksvatten via det kommunala vattenverkets försorg, och sörjer för att stadens alla barn, hundar och kattor kan ha något att väta fötterna i, sommartid. Andra tider av året ligger de torrlagda, men även under högsommaren, har staden ett behagligt mikroklimat.
Torget framför katedralen erbjuder fortfarande plats för flanörer och hundar, och kantas av gilleshus, vinhandlar och krogar, samt en italiensk glassbar med tillhörande café, vilket hör till inventarierna i nästan snart sagt varenda stad eller större by med självaktning i hela tyskland. Vattenkastarna och skulpturerna på katedralen är många gånger rent hedniska, och visar Vildsvin och Drakar, Särimner och Fafner, liksom en naken man, som vänder sin blottade röv emot Freiburgs enda biskopspalats. Enligt sägnen skall just denna staty ha gjorts av medeltida stenhuggare, som var gramse på biskopen till följd av alltför låg lön, men jag undrar det – jag tror snarare att det var Hedningar som var i farten…
Utsiktsberget ligger där det alltid legat, och från terrassen ”Schau ins Land” kan man efter en kort linbanetur – om man är så hågad och vill betala 2 euro för besväret – se ut över en god del av Breisgau. Själv föredrar jag som varande hedning att gå upp för alla berg och höjder till fots. Inne i katedralen, som blir allt mindre och mindre använd, och allt mindre och mindre besökt, eftersom kristendomen är på utdöende i Tyskland, likaväl som här, möter en Sankt Georgsstaty – Tyr i lätt kristen förklädnad, som man kan offra pengar till. Landsknekt till sinnelaget, och för evigt soldat, som jag också är, offrar jag 40 cent på stående fot i mindre mynt till detta beläte. Gåvans storlek – som lär gå till ett lokalt ”bürgergarde” spelar kanske inte så stor roll, det viktigaste är andemeningen – idag offrar jag för mina kamrater, levande så väl som döda, och till Tyr är det väl värt att blota, också på resor.
Efter ytterligare några hedniska eder, uttalade mitt inne i en kristen katedral (ingen hindrar mig, eftersom ingen förstår min svenska !) går jag ut, och uppsöker vad jag tycker är ett passande näringsställe.
Värdshuset ”Zum Roten Bär” har varit krog sedan bevisligen 1140, och är därmed Freiburgs äldsta. Det ligger vid Schwabentor, som emellertid inte vetter emot Schwaben, utan västerifrån för in i den gamla stadsdelen. Ett hotell ligger som synes också på denna plats, men första maj, då jag var där, hade ”Björnen” stängt. Är denna ”Röda Björn” i Freiburg då Socialist ? – ”Man kan aldrig så noga veta med björnar” skrev en gång AA Milne i sin ”Nalle Puh” men känner jag den freiburgska björnen, liksom krogvärden på stället rätt, så anträffades nog sagda björn sovande på golvet under ölkranarna, precis som vanligt. Porten i bakgrunden innehåller också ett tennfigurmuseum, öppet endast från 17 maj och framåt, vilket meddelas alla semestrande föräldrar till fromma, men själv gick jag runt ett hörn ni inte ser på bilden, och lät mig bespisas på ”La Cigno” vilket så sent som för några år sedan hette ”Der Storch” eller helt enkelt Storken, vilket var en av stadens historiska krogar. Tar vi med det faktum i beräkningen att den äldsta puben i England skall vara från 1090 och ligga i Cambrigde, efter vad jag hört, så finns det nog ganska få ännu fungerande krogar och ölhallar i Europa som är från korstågstiden eller ännu äldre, men i Freiburg finns de, som sagt.
Bakom Marinstor, som ligger mitt i den gamla stadsdelen, finns en liten gränd, där det sedan det tidiga 1990-talet ligger ett alldeles förträffligt mikrobryggeri, som serverar åtminstone fem olika sorters öl, vilket är alldeles som sig bör, även om dess standardprodukt rubriceras som Pils, och inte som Bier. ”Martinsbräu” heter puben, som härmed rekommenderas för alla ölintresserade. En wurstsalat eller en fint riven korvsallad, med strimlor av något som verkade falukorv och röd lök, gurka och ättika tillsammans med den första halvlitern veteöl gick på under 10 euro, vilket är ovanligt prisvärt…
Jag tillbringade en timme eller två under det blommande jakarandaträdets klasar, och beställde in en liter öl. Därefter gick jag en lång tur upp på utsiktsberget, och i stadens park, filosoferande om varjehanda – Freiburg lär också ha ett bra arkeologiskt museum, utanför vilket man odlar vin, men det där med vinet är förstås en annan historia…
Enligt den gamla svenska kalendern, kallas den första fullmånen i Maj månad Grofull. I år sägs den vara ovanligt kraftig och vacker. Själv firade jag Walphurgisnacht eller Valborg utomlands, vilket framgår av föregående blogginslag, och den sista april befann jag mig på resa till den goda staden Freiburg i Breisgau. Varför just Freiburg ? undrar ni kanske. Staden har inga större sevärdheter, utom en medeltida stadskärna med en del bevarade hus från 1500-talet och en stor katedral, vilken lär ha det högsta kyrktornet norr om Alperna, oräknat katedralen i Ulm. Egentligen hade jag ingen större anledning att åka precis dit än att vilja vila och koppla av, och eftersom staden innehåller ett tillräckligt antal bryggeripubar, vinstugor och smärre näringsställen, fann jag inga svårigheter med det.
På väg nedöver Europa ägnade jag mig åt ett annat intresse – flygfoto. I takt med att billighetsflyg fortfarande är vanligt – kanhända varar det inte i så många årtionden till – och att små, kompakta digitalkameror med hög upplösning blivit allt vanligare, så har det också blivit allt lättare att ta flygbilder i förbifarten – och om några förbud har jag då aldrig hört, varken här hemma eller i EU eller utlandet.
Här, till exempel, ser ni staden Malmö, Falsterbonäset och Lommabukten från luften, liksom Öresundsbron emot Köpenhamn. Observera den synnerligen kraftiga blomningen av blågröna alger mitt i Öresund – tidningarna skriver inte ett enda ord om detta, men ändå kan man undra rejält över miljösituationen i Östersjön när man ser sådana här bilder. Direkt nord om den konstgjorda ön ”Pepparholmen” vilken nu uppges vara hem åt minst sådär 50 knubbsälar ligger den flacka ön Saltholm, som omges driver ett mycket stort algbälte, vilket syns ännu tydligare på nästa bild…
Med tanke på hur ymnigt algerna blommar, och hur tät denna ”algsoppa” är, verkar det faktiskt ganska underligt att saken inte alls omnämnts i media. Skillnaden mellan den delvis försumpade Saltholm och den helt artificiella ön Pepparholmen syns också tydligt. Hur det vårliga, tyska landskapet ser ut framgår också ganska tydligt från luften. Temperaturen är nu ungefär fem grader högre i Baden Würtenberg med omnejd än i mellansverige, och Kastanjer och Syrener blommar för fullt. Lövträden är redan utslagna, och påskliljor och tulpaner har redan blommat över. Här ses landskapet kring floden Rhen – till största delen nu helt artificiellt och skapat av människohand – endast några mörkare trakter av skog kvarstår i högläntare områden, men detta är kulturskog, och vad övrigt är består av jordbruksmark eller stadsliknande bebyggelse. Observera kärnkraftverket i nedre vänstra hörnet av bilden – sådana här bilder går att ta med en ”tusenkronorskamera” och helt utan märkvärdigare utrustning, genom fönstret på ett trafikflygplan…
För några dagar sedan blev det stor uppståndelse, när en varg för första gången på 160 år siktades i Baden Würtenbergs kulturskogar. Djuret var fullständigt utmärglat, och kommer nog inte kunna stanna där någon längre tid, men vildsvin och björnar finns fortfarande i Schwartzwald. Väl nere i trakten av Baden Baden, och franska gränsen emot Rhen, landade jag på vad som för inte så många år sen var en stor NATO-bas – numera omgjord till ”regionalflughafen” och för övrigt närmaste flygplats till Strassbourg. Tre levnadsglada unga svenskor – antagligen på väg att bli språklärarinnor allihop utgjorde ett pladdrande sällskap på lokalbussen – och de tittade storögt på den lilla kanadensisk-byggda stad av kaserner och hyreshus, som flygbasen hade kring sig – när jag själv var ung fanns det inga som helst möjligheter att som svensk studera utomlands överhuvudtaget, men av resesällskapets kommentarer, är det inte så lätt nuförtiden heller, med delade bostäder över halva Europa, snurriga kursplaner och kurser som kan visa sig alldeles utan innehåll – efter vad de sägs. Själv tycker jag inte precis att dagens ungdom alls ska klaga. Den uppväxt jag hade, i 1970-talets och Socialdemokratins Sverige, var betydligt torftigare – och Erasmus-stipendier – döpta efter Erasmus Rotterdamus, den store humanisten, som ju var Freiburgs store son en gång i tiden, och Freiburgs Universitets berömdaste föreläsare – han som också häcklade den katolska kyrkan med att skriva ”Till dårskapens lov” hade de tre svenskorna ingen aning om heller, men ur hans ”Gyllene råd för unga personer” skrivna och utgivna i Freiburg av år 1530 saxar jag:
Maginalteckning av Hans Holbein i Originalupplagan av ”Till dårskapens lov” år 1530
”Det är ohövligt att blunda med det ena ögat och se på någon blott med det andra. Ty vad är detta än att göra sig själv enögd ? Därför vilja vi efterlåta en sådan sedvänja åt plattfiskar och smeder.” ”Utur näsan skall icke snorens överflöd hänga, det hör de orenliga till. Att snyta sig med hatten eller kläderna är mycket bondskt, med armen eller armbågen hör till dem som handlar med salta fiskvaror. Det är heller inte mycket uppfostrat när det sker med handen, om du därefter stryker snoren på kläderna. ” – ”Att tala genom näsan är löjligt, och hör trumpetare och elefanter till, att krusa näsan hör begabbare och bespottare till” — ”Att le åt allting, ord eller gärningar, hör de galna till, och att inte skratta åt något alls, hör de stumma till. Att skratta till ohöviskt tal eller gärningar är en slem skalkaktighet, och det är narrarnas sätt att säga: jag smälter av skratt, jag sönderspricker av skratt, jag dör av skratt etc.. — ”Om hostan tränger dig, så se dig för, att du inte hostar någon i ansiktet, men somliga rapa vid var tredje ord, vilket också är oskickligt och om man vänjer sig därvid i ungdomen, hänger med i ålderdomen”. När du vill spy, så gack avsides, ty att spy av äckel är i sig själv slemt, såvida det ej förorsakas av överflödigt ätande och drickande, då det är förskräckligt…”
- Erasmus av Rotterdam, 1530
Man avundas inte precis Erasmus, den store humanisten, som fick sammanleva med alla dessa spyende, fisande, rapande och skelande personer – det var väl såna där som tillämpade ”Forn sed” eller vad det nu kallas, och även i dagens Freiburg har de förresten sina möteslokaler och centraler, som denna sista bild kan utvisa. Fortsätter detta resereportage i morgon…
